det val av trädslag som görs för en viss föryngringsåtgärd. Fasta ståndortsförutsättningar, t.ex. markegenskaper och frostrisk, löper som en röd tråd vid allt trädslagsval. Pionjärträd är att föredra på frostlänt mark, men lämpar sig sekundärträd bäst på ståndorten kan frostrisken dämpas genom skärm och högläggning.
Olika trädslag skadas av djur, insekter, röta, svamp etc. i varierande grad. I flera fall måste trädslagsvalet styras efter dessa skaderisker. Gran bör således inte planteras på rötinfekterad mark och tall inte planteras i asprika bestånd, löv inte planteras utan att stängsla etc. Vindexponerade ytor fungerar bäst med stormfasta trädslag, som ask, ek, tall m.fl. Tillräckliga kunskaper om trädslagets skötsel är nödvändiga.
Trädslagsvalet styrs av de föryngringsmetoder som kan användas. Flera lövträdsarter bör av ekonomiska skäl självföryngras, t.ex. bok, medan andra är svåra att självföryngra och planteras därför, t.ex. ask. Om maximal volymproduktion eftersträvas krävs det trädslag som utnyttjar markens produktionsförmåga bäst. Kvalitativ produktion fordrar intensivare skötsel än ren volymproduktion. Skötselkostnader och avverkningsintäkter är centrala aspekter vid trädslagsval. Idealet är trädslag som kan planteras glest, växer snabbt och rakt, tål extensiv skötsel och har värdefullt virke. Paradexempel är gran och tall. Framtida efterfrågan kan styra trädslagsvalet. Udda trädslag tenderar att variera i efterfrågan och därmed också i pris.
Skogsencyklopedin