ved från träd, används som tekniskt material och har i huvudsak ursprunglig biologisk struktur. Trä i form av delvis bearbetad råvara, t.ex. plank eller brädor, kallas oftast virke, som i t.ex. sågat virke och hyvlat virke. Termerna trä och virke används dock i stort sett synonymt. Trä har stor betydelse inte bara som konstruktionsmaterial (t.ex. vid möbeltillverkning och husbyggnad), utan det är även en viktig råvara t.ex. för massatillverkning (se massaved) och tekniska destillationsprodukter, samt som bränsle. I dessa sammanhang används ofta termen ved i stället för trä.
Vedens sammansättning av rörformiga fibrer gör träet poröst men också utpräglat anisotropt, dvs. det får olika egenskaper i olika riktningar. Man brukar använda begreppen fiberriktning (längdriktning), radiell riktning (vinkelrätt mot fiberriktningen) och tangentiell riktning (tangentiellt i förhållande till årsringarna).
Trä är ett hygroskopiskt material, dvs. träets fuktighet är beroende av den omgivande luftens fuktighet. Vedens fuktinnehåll uttrycks vanligen genom fuktkvoten, som är kvoten mellan vattnets vikt och det torra träets vikt, normalt uttryckt i procent. Fukten kan dels vara vatten i cellernas hålrum (fritt vatten), dels kemiskt bundet i cellväggarna (bundet vatten. Vid torkning av trä avgår det fria vattnet först. När allt fritt vatten är borta har man nått fibermättnadspunkten och då har cellväggarna maximalt fuktinnehåll. Fibermättnadspunkten, som för de flesta träslag är 28–30 % fuktkvot vid rumstemperatur, är också jämviktsfuktkvoten för trä i luft med 100 % relativ luftfuktighet. Om torkningen fortsätter avgår även delar av det bundna vattnet.
I sågverk torkas virket normalt till en fuktkvot på c:a 18 %, medan trä för inomhusbruk, t.ex. golv, snickerier och möbler bör torkas till 7–10 % och trä för utomhussnickerier till 12–15 %. Trä i uppvärmt inomhusklimat har under vintertid en fuktkvot som är 5–15 % lägre än under sommaren.
Minskning eller ökning av fuktkvoten under fibermättnadspunkten medför en krympning respektive svällning, s.k. fuktrörelse, dvs. träet ”rör sig”. Fuktrörelsens storlek varierar beroende på träslag, men för de flesta medför en fuktkvotsändring från fibermättnadspunkten till absolut torrt trä 6–10 % krympning i tangentiell riktning och 3–5 % i radiell riktning. I allmänhet rör sig tunga träslag mer än lätta. I fiberriktningen är fuktrörelsen mycket mindre, totalt endast 0,1–0,2 %. Fuktkvotsändringar som ligger över fibermättnadspunkten medför inga dimensionsändringar. Krympningen vid torkning medför ofta t.ex. sprickbildning och formförändringar.
Träets densitet har stor betydelse för dess egenskaper. Cellväggarnas densitet, dvs. träets kompaktdensitet är nästan lika för alla träslag. c:a 1500 kg/m3. Varje träslags densitet avgörs därmed huvudsakligen av hur mycket hålrum det är mellan cellväggarna. Andra komponenter i veden, som t.ex. hartser och kåda, har i regel ganska liten inverkan på densiteten. Eftersom vikten påverkas av fuktinnehållet måste uppgifter om densiteten alltid hänföras till viss fuktkvot. Vid 15 % fuktkvot ligger medeldensiteten för de flesta träslag mellan 350 och 750 kg/m3. Det lättaste träslaget balsa väger c:a 100 kg/m3, medan pockenholts och ebenholts väger över 1000 kg/m3, vilket innebär att de inte kan flyta i vatten. Densiteten varierar också avsevärt inom samma träslag liksom även inom ett och samma träd. I normalt vuxen svensk furu eller gran är densiteten normalt högre längre ut och längre ned i stammen.
Trä är ett hållbart, lättbearbetat och ett i förhållande till sin vikt starkt material, men hållfastheten är dock mycket olika i träets olika riktningar. För flertalet träslag är t.ex. draghållfastheten 30 gånger större i fiberriktningen än tvärs fiberriktningen. Däremot är tryckhållfastheten i fiberriktningen endast c:a hälften av draghållfastheten, vilket beror på att fibrerna knäcks vid hög tryckpåkänning. Hållfasthetsegenskaperna i tangentiell och radiell led är relativt lika. Kvistar, snedfibrighet m.m. kan försämra hållfastheten betydligt. Hög densitet medför hög styrka och hårdhet, medan, å andra sidan, låg densitet ger bättre värmeisoleringsförmåga och oftast mindre fuktrörelse.
Om trä har en fuktkvot över c:a 20 % finns risk för angrepp av träförstörande mikroorganismer, främst rötsvampar, vilka bryter ned veden. För att kunna utvecklas kräver svamparna vatten. Torrt trä kan därför inte ruttna. Förmågan att motstå sådana svampangrepp, rötbeständigheten, varierar mycket mellan olika träslag. Splintveden, ytveden, hos barrträd har låg beständighet, medan kärnveden hos furu och lärk har relativt god beständighet. Bland de svenska lövträden är al, ask, björk och bok känsliga mot röta, medan ekens kärnved är betydligt bättre än kärnved från tall. Ännu bättre beständighet har t.ex. teak och jarrah (en australisk eucalyptusart). Vissa andra eucalyptusarter är däremot rötkänsliga. Så småningom bryts dock allt fuktigt trä ned av mikroorganismer. Genom lämplig konstruktion av byggnader och produkter (konstruktivt träskydd) kan emellertid träet skyddas mot att utsättas för fukt. Man kan då använda träslag som egentligen har låg rötbeständighet, t.ex. som utvändigt byggnadsmaterial. Trä som skall vara i direkt kontakt med mark eller i andra utsatta lägen kan impregneras med rötskyddande preparat (kemiskt träskydd), (se träskydd, impregnering).
Det finns en stor variation beträffande färg och utseende bland olika träslag. Vissa har vackra, dekorativa mönster som är mycket uppskattade i t.ex. möbler och inredningar. Andra träslag är enfärgade och mer intetsägande. Ljuset påverkar färgen hos träet på olika sätt. Ljusa träslag som furu och gran blir mörkare eller gulare, medan mörka träslag brukar blekna efter en tid av ljusexponering. Jfr träindustri, sågverk, bioenergi. Se även ved, virke.
Skogsencyklopedin