företeelse då vattnet i marken har frusit till is. Två tillstånd förekommer. Det första – hårdfrusen jord – karakteriseras av att allt markvatten är fruset förutom en mindre del som är underkylt. Marktemperaturen är lägre än 0 °C och varierar med luft- och snötemperaturerna, om båda är lägre än 0 °C. Det andra tillståndet, som råder under perioderna med tjälbildning och tjällossning, karakteriseras av att vatten, is och luft förekommer samtidigt i jorden. Marktemperaturen är konstant, 0 °C, och omsättningen av värme, latent, kan vara betydande.
Tjäle är allmänt förekommande under vintern i de kalltempererade klimatzonerna. I finkornigare jordar, speciellt i mjälajordar, finns mycket vatten, och jordarnas vattenledande förmåga är god. Stora mängder vatten kan alltså röra sig från ett lager till ett annat. Vattnet ackumuleras där frysningen sker och det bildas kraftiga linser av massiv is, som kan bli 10–20 cm tjocka. Denna is orsakar en stor utvidgning av hela marken, s.k. tjällyftning. I lerorna, som är de mest finkorniga jordarna, förekommer också mycket vatten, men eftersom transportförmågan är liten blir vattnet bara omfördelat på små avstånd och bildar endast millimeterstora islinser, som sällan orsakar någon tjällyftning. Om frysningen sker långsamt och vattnet får god tid på sig att omfördelas mellan olika nivåer blir det kraftigare utveckling av islinser och tjällyftningen blir därmed allvarligare. Särskilt kraftig tjällyftning blir det om vattentillgången är god p.g.a. ett ytligt grundvatten, speciellt om detta är rörligt, vilket är vanligt i långa sluttningar. Palsar är en speciell form av tjällyftning som bildas på myrar i kalla klimat. Här blir islinserna mycket tjocka och permafrost utvecklas.
Tjällyftning, tjälskott, och andra tjälskador har stor betydelse för byggnation och väghållning i kalla klimat. Intressant är att föremål som finns inom den tjälade delen av marken förflyttas. Detta fenomen kallas uppfrysning och uppstår genom att små partiklar förflyttas nedåt via nedåtgående vattenström vid upptining och stora kroppar förflyttas uppåt genom tjällyftningen vid frysning. Bl.a. stolpar som slås ned i marken lyfts så småningom upp och faller omkull och stora stenar transporteras upp till markytan. Inom skogsbruket kan uppfrysning av plantor vara ett stort problem på vissa marker. Tjällyftning innebär också stora påfrestningar på växtrötter. Växter som är anpassade till tjällyftning har ofta mer töjbara rötter än andra växter. Rötterna kan även vara spiralformiga så att de kan sträckas ut extra mycket. Ett annat problem för skogsbruket kan uppstå om träden kommer igång med sina livsprocesser innan tjälen släppt, vilket kan leda till torkskador på träden (se tjältorka).
Pipkrake är ett annat fenomen, som består av isnålar i eller strax under markytan, oftast i naken, silthaltig jord. Se även tjälskador.
Skogsencyklopedin