den första perioden inom den kenozoiska eran, efter krita inom den mesozoiska eran men före kvartär. Den anses spänna över tidsramen från 65 miljoner år sedan fram till för tre eller två miljoner år sedan. Den indelas i fem epoker: paleocen, eocen, oligocen, miocen och pliocen. Ursprungligen avsågs med tertiärperioden en era hellre än en period. Inom Internationella stratigrafiska kommissionen (ICS) används dock ej längre termen tertiär. Istället indelas tidsavsnittet i två perioder, paleogen, för 65,5–23 miljoner år sedan och neogen, för 23 miljoner år sedan till nutid. Perioden paleogen indelas i epokerna paleocen (65,5–55,8 miljoner år sedan), eocen (55,8–33,9 miljoner år sedan) och oligocen (33,9–23,0 miljoner år sedan) medan perioden neogen indelas i epokerna miocen (23–5,3 miljoner år sedan), pliocen (5,3–1,8 miljoner år sedan), pleistocen (1,8 miljoner år–11 800 år sedan) och holocen (sedan c:a 11 800 år). Gränsen mellan perioderna paleogen och neogen sätts då vid 23 miljoner år, som framgår ovan.
Genom meteoritnedslaget vid Chicxulub i Mexiko för c:a 65 miljoner år sedan avslutades kritperioden med en stor utplåning av arter på Jorden. Onormalt höga halter av metallen iridium har hittats i sedimentlagren mellan krita och tertiär, vilket bekräftar en bakomliggande naturkatastrof så stor att klimatet förändrades. Gränsen har fått benämningen KT-gränsen. Vid denna händelse försvann omkring hälften av alla arter och omkring en fjärdedel av alla familjer. Dinosaurier, havslevande kräldjur och flygödlor som härskat länge på Jorden fick ge vika för utvecklingen av andra arter. Hårdast drabbades livet i havet, särskilt foraminiferer och ammoniter, medan växterna på land påverkades i mindre utsträckning. Blommande växter, groddjur, krokodildjur, ödlor och ormar påverkades inte alls. Däggdjuren lade nu beslag på allt fler av de livsmiljöer och nischer som tömts på dinosaurier. När klimatet blev kallare och mer årstidsbundet ersattes de tidigare skogarna av öppna skogslandskap och grässlätter, där stora, betande djurpopulationer fann sin föda. Då uppträdde även de första primaterna.
Med tertiärperioden (paleogen och neogen) inleddes en ny era, kenozoikum, vilket betyder ”det nya livets tidsålder” eller ”de nyligen danade djurens tidsålder”. Omflyttningen av kontinentplattorna hade nått det stadium att kontinenterna i stort intog det läge de har även idag men med en viss avvikelse i havsområdenas fördelning. Främst då den nordligaste delen av Atlanten mellan Nordeuropa och Nordamerika i samband med spridningen av den mittatlantiska ryggen.
Under paleocen ökade antalet ormbunkar, kanske som en följd av återhämtning efter löpeldarna från meteoritnedslaget vid Chicxulub. De förut täta skogarna glesnade betydligt i takt med att klimatet blev kallare. Under eocen uppträdde de första moderna däggdjuren men i slutet av epoken inträffade ytterligare en massutplåning i samband med meteoritnedslag i USA och Sibirien.
Under oligocen avlägsnades Antarktis från Sydamerika med en snabbare nedkylning som följd. Olika typer av valar uppträdde. Mot slutet av tertiärperioden, under miocen, intog blommorna nya nischer samtidigt som gräsväxterna frodades. Dessa utgjorde själva förutsättningen för spridningen av betande däggdjur, som fyllde tomrummet sedan dinosaurierna dött ut. Från de tertiära däggdjuren utvecklades våra dagars välbekanta arter som elefanter, hjortdjur, hästar och kor. Alla nu existerande däggdjursfamiljer hade utvecklats. Vid tertiärperiodens utgång, under epoken pliocen, hade kontinenterna intagit sina platser, så som vi finner dem idag. Klimatet var torrt och kallt. Hela Antarktis täcktes av ett permanent istäcke och de nord- och sydamerikanska kontinenterna förenades via Panamanäset. De tropiska regnskogarna krympte och upptog inte mer än ett smalt bälte längs ekvatorn medan savanner, grässlätter, öknar, tundror, lövskogar och barrskogar bredde ut sig och antog nuvarande form och omfattning.
Skogsencyklopedin