(1) (Pinus sylvestris) art i släktet tallar med utbredning i framför allt norra Asien och Skandinavien och centrala delarna av västra Europa. Den är ett frosthärdigt pionjärträd, som är rakstammigt och har mycket bra förmåga att bilda enskiktade bestånd. Brandtåligheten är stor och utan brand trängs den sakta bort från de flesta markerna eftersom den inte kan föryngra sig naturligt i längden utan den utglesning som kommer efter medelkraftiga bränder. Som mest kan man se spår efter 17 bränder på tallstubbar. Naturligt växer den främst på magra ståndorter på inte allt för höga höjder och lämpar sig för trakthyggesbruk och extensiv skötsel. Trädet blir oftast 20–30 m högt och kan bli omkring 800 år gammalt. Tall finns i hela Sverige, och man kan urskilja två varieteter, eller snarare kliner – låglandstall (P. sylvestris var. septentrionalis) och fjälltall (P. sylvestris var. lapponica) med skillnader främst i andel skorp- och glansbark och vissa kotteskillnader. Mellanformer förekommer i norra Bergslagen och södra Norrland.
Barren sitter två och två och är blå- till grågröna, längd 3–6 cm. I ungdomen har tallen mycket strikt grenfördelning med 5 kransknoppar. Äldre tallar övergår dock till mer diffus förgrening. Unga stammar är typiskt rödgula medan äldre träd nedtill har skorpbark, vilken bildar ett gott brandskydd, och upptill en gulaktig glansbark. Tall blommar i maj–juni. Kottarna blir 3–8 cm långa, koniska och ljusbruna.
Tall kan odlas i hela landet men hävdar sig bäst på torr mark som är medelgod eller svagare och av medelgrov eller grov textur. Den lämpar sig även på frisk, medelgod och finjordsrik mark. Produktion på god mark tillvaratar inte tallens virkesegenskaper.
Arten är Sveriges näst vanligaste trädslag efter granen – 37,7 % av virkesförrådet på skogsmark i Sverige utgörs av tall. Volymen uppgår till drygt 1,1 miljarder m3sk. Tallen är vanligast förekommande i norra Norrland där 49,1 % av virkesförrådet utgörs av tall. I Götaland är motsvarande andel 28,8 %. Av den årliga totala tillväxten på omkring 110 miljoner m3sk svarar tallen för 38 miljoner m3sk.
Plantering i gängse förband ger låg kvistkvalitet p.g.a. otillräcklig kvistrensing. Naturlig föryngring, stamkvistning eller trängselverkan från andra trädslag kan däremot gynna kvalitetsutvecklingen. Tall får generellt sämre kvalitet i södra Sverige och på goda boniteter. Inhemska tallprovenienser som förflyttas söderut en eller två breddgrader är i regel överlägsna lokal härkomst i produktion tack vare bättre härdighet. Flyttas proveniensen mer än två grader söderut resulterar det i överhärdighet med alltför låg produktion. I kärva klimatlägen i norra Sverige är tillgången på härdigt tallfrö begränsat då det där inte finns material att sydförflytta. Gran eller contortatall kan vara lämpligare odlingsmaterial i dessa lägen. Nordförflyttning respektive förflyttning mot högre höjd av inhemska tallprovenienser inverkar negativt på härdigheten, och får inte göras i norra Sverige. I södra Sverige påverkar inte nordförflyttning härdigheten i märkvärd omfattning. Trädslagsrena tallbestånd som är täta noga att ge virke med hög sågtimmerkvalitet blir orimligt dyra att anlägga genom plantering. Då är naturlig föryngring eller sådd bättre alternativ.
Naturlig föryngring av tall bör endast tillämpas i områden där temperatursumman normalt överstiger 1 000 dygnsgrader. Orsaken är att mängden frö med hög grobarhet (> 90 %) ska vara tillräcklig. I södra Sverige är grobarheten nästan alltid tillräckligt bra. Naturlig föryngring av tall är lämplig på de flesta torra marker samt på friska marker av blåbärsristyp eller mindre näringsrika vegetationstyper såsom lingonris-, kråkbärsris- och lavtyper. En av de viktigaste faktorerna för att naturlig föryngring ska lyckas är att fröträden inte vindfälls. Om beståndet inte är välgallrat bör man gallra till c:a 400 st/ha (c:a 5 m förband) 5–10 år innan föryngringen inleds. Genom att spara en skyddszon på minst 10 meter runt beståndet kan oftast stormskaderisken minskas. Normalt rekommenderas 50–150 fröträd per hektar någorlunda jämnt förfördelade över föryngringsarealen. Det högre stamantalet gäller för bestånd med högre ståndortsindex (> T24) samt på frostlänta lokaler. Även fröträdens storlek påverkar antalet fröträd som bör lämnas – större träd producerar fler frön. Man bör eftersträva en grundyta på mellan 5 och 10 m2 per hektar. Naturlig föryngring utan markberedning ger oftast dåligt resultat på friska marker. Som schablon rekommenderas att markbereda tredje hösten efter föryngringsavverkningen. Motivet är att kottantalet i fröträden ofta är lågt de närmaste två åren efter föryngringsavverkningen, för att sedan öka kraftigt fr o m tredje året. På bördiga marker finns risk för stor gräskonkurrens. De bör därför om möjligt markberedas redan första hösten efter föryngringsavverkningen. Detta förutsätter dock att man har inventerat kottantalet och funnit det vara tillräckligt högt (> 300 per träd). Eftersom fröträden sprider sina frön under april–juni är det lämpligt att markbereda på hösten eller tidigt på våren före fröfallet. Orsaken är att mineraljorden ska var så lucker och ”färsk” som möjligt vid fröfallet
Plantering av tall bör utföras med täckrotsplantor vår eller höst. Barrotsplantor bör inte planteras på hösten. Plantering av tall är lämplig på de flesta tallmarker och fordrar vanligen markberedning. Plantering av tall utförs efter avverkning och hyggesrensning. Normalt ska varken skärm eller underväxt lämnas p.g.a. tallens pionjäregenskaper.
Ungskogsröjning sker vanligen med sikte på att få god kvalitet på huvudstammarna. Planterad tall har svårt att nå hög kvalitet med vanliga planteringsförband, utom då andra trädslag kan blandas in. Vid ingrepp då tallen är 2–3 m hög måste kvarlämnat löv vara minst 1 m kortare, och röjningen måste normalt upprepas. Upp till 20 % inblandning av vårtbjörk reducerar inte tallens produktion. Vid kraftigt lövuppslag lövröjs beståndet innan tallen är 1 m hög. I sådder och naturliga föryngringar med kvalitetsförutsättningar genomförs kvalitetsröjning.
Gallring i trädslagsrena bestånd bestäms enklast med Skogsstyrelsens gallringsmallar. Gallringsformen är vanligen fri gallring och gallringsstyrkan mindre än 50 % eftersom tillväxtförluster inträder omgående och växer i stort sett linjärt med gallringsstyrkan upp till 50 %, men däröver ökar den avsevärt. Gallringsstyrkan för tall bör ligga under c:a 35 % för att undvika alltför stora tillväxtförluster. Normalt gallras bestånd 1–4 gånger, det högre antalet på de godaste markerna. Första gallring sker vid 20–40 år i brösthöjd (10–15 m höjd), den lägre åldern vid hög bonitet eller högt stamantal, och definitivt om huvudstammarnas kronandel understiger 50 %.
Stamkvistning utförs så att stammen kvistas 4–5 m upp längs stammen vid c:a 8 cm brösthöjdsdiameter (c:a 10 m höjd), men grönkronan reduceras aldrig med mer än en tredjedel av dess längd. Stamkvistning i två steg ger bästa kvalitetsresultat. I första steget kvistas stammen när den blivit c:a 8 cm i brösthöjd (5–6 m höjd) c:a 3 m upp längs stammen. I andra steget kvistas stammen när den blivit c:a 12 cm i brösthöjd (c:a 10 m höjd) till c:a 5 m. Grönkronan skall aldrig reduceras med mer än en tredjedel i varje steg för att undvika tillväxtförluster. Även om tall har hög motståndskraft mot röta finns ändå risk för skada, i första hand av barrträdskräfta som angriper huvudsakligen under hösten. Kvistningen utförs maj–augusti för minsta skaderisk.
Tall angrips hårt av snytbagge, märgborre, knäckesjuka, törskatterost, tallskytte och snöskytte. Älgbetning kan anta förödande proportioner.
Produktionen uppgår till 3–10 m3sk/ha och år (omloppstid 80–120 år). Volymproduktionen är bättre än granens på svag mark, likartad på medelgod mark och sämre på god mark. Förädlingsverksamheten har gjort att dagens plantmaterial ger en tillväxt som är betydligt högre än det bästa proveniensfröet ger och ännu högre än lokalt, självsått frö. Dagens fröplantager ger en tillväxt som är 10–15 % högre än det bästa proveniensfröet och ännu högre än lokalt, självsått frö. Ännu bättre frö är att förväntas från frö∙plantager som nu är under anläggning. För tall finns tyvärr ännu inga fungerande metoder att genom vegetativ förökning ytterligare höja avkastningen.
Veden har kraftigt rödbrun kärna och en gulvit splint och är relativt rötfast. I dag används den flitigt till såväl träkonstruktioner och snickerier som till massatillverkning i sulfatprocesser. Lång fiber och god styrka gör den lämplig för kraftpappersproduktion. Splintveden går att impregnera för bättre beständighet hos virke som är avsett att användas utomhus.
– (2) (Pinus), släkte med drygt 90 arter ständigt gröna barrträd. Förekommer i så gott som alla skogsområden på norra halvklotet. På södra halvklotet finns bara en tallart, Pinus merkusii, som når ner till norra Sumatra. Tallar utgör det viktigaste barrträdslaget såväl med avseende på utbredningsområde och artantal som ekonomisk betydelse. Växtsättet varierar från krypande buskar till 75–80 m höga träd. Arterna är ofta brandanpassade pionjärträd. De flesta arterna är mycket fördragsamma och kan växa på de flesta jordar. De har långskott och kortskott, dock inte på groddplantorna. Endast kortskotten bär barr. Normalt är tallarna två-, tre- eller fembarriga. Barren är hos vissa arter stickiga, hos andra mjuka. Arterna är sambyggare. Hanblommorna sitter oftast runt de nya skottens bas och honblommorna runt spetsen på samma skott. De kan också sitta i en krans under spetsen. Kottarna mognar hos flertalet arter efter två år. Veden är rik på kåda och virket har mycket mångsidig användning, både för massaproduktion och till sågad vara. Flera arter ger bl.a. terpentin, harts och folkmediciner. Vissa har ätliga frön. Några vanliga arter är bergtall, (P. mugo), gultall (P. ponderosa), contortatall (P. contorta), svarttall (P. nigra), cembratall (P. cembra), radiatatall (P. radiata) och den svenska tallen (P. sylvestris).
Skogsencyklopedin