icke-metalliskt grundämne i syregruppen. Det är det 16:e vanligaste grundämnet i jordskorpan och utgör i genomsnitt 340 g/ton. Svavel definieras också som ett mineral som främst förekommer i sedimentärt eller vulkaniskt bildade bergarter. Bland de svavelhaltiga mineralen finns t.ex. sulfider som svavelkis (FeS2), kopparkis (CuFeS2) och blyglans (PbS) och sulfater som gips (CaSO4.2H2O). Svavelföreningarna omfattar främst svaveldioxid (SO2), vilken i ett par steg reagerar med vattnet i luften till svavelsyra (H2SO4). Svavelsyra är en mycket stark syra med otvivelaktigt stor, direkt försurande verkan på marken och kan i värsta fall ge frätskador på växter. Det är väl känt att fossila bränslen (olja, kol och naturgas) kan innehålla avsevärda mängder svavel (olja upp till 3 % och kol ännu mer eftersom det innehåller svavelkis).
Svavel är nödvändigt för alla växter och djur där svavel finns i aminosyrorna cystein och metionin (som finns i proteiner) och hos en del enzymer. Svavel är vidare ett för växterna nödvändigt makronäringsämne som de tar upp i form av sulfat. Sulfatet omvandlas efter upptagningen till organisk form. Eftersom det finns gott om svavel i sulfatform i markerna råder knappast någonsin brist på svavel. En eventuell brist ger liknande symptom som kvävebrist. Kolhydratförråden i bladen ökar liksom rotandelen av biomassan. Svavelbrist utgör dock inget allvarligt hot mot överlevnaden. I syrefria miljöer finns bakterier som i stället för att reducera syre i sin cellandning omvandlar sulfat eller svavel till vätesulfid. Nedbrytning kan därför försiggå även utan syre.
Överskottet på svavel i markerna har blivit ett problem, eftersom nedfallet ständigt späder på det, vilket ger försurning av marker och vatten. Svavel bildar ett eget kretslopp i naturen, men detta kretslopp har störts genom människans verksamheter, huvudsakligen p.g.a. industrialiseringen. Tillförseln till luften av ofullständigt oxiderade svavelföreningar har ökat starkt och under lång tid, främst genom förbränningen av kol och olja. Dessa fossila bränslen uppstod en gång genom ofullständig nedbrytning av döda växter och djur som innehöll en viss mängd svavel, som frigörs i form av svaveldioxid vid förbränning. Svaveldioxiden omvandlas till sulfat i luften, varvid även vätejoner som gör nederbörden surare bildas, med försurning av mark och vatten som konsekvens. Det höga svavelnedfallet – i kombination med kvävet – försurar marken, utlöser aluminium och ökar läckage av näringsämnen. Depositionen överstiger den kritiska belastningsgränsen 3–5 kg/ha och år i hela Sverige, utom möjligen i delar av Norrlands inland. I sydvästra Sverige är depositionen 5 gånger högre än belastningsgränsen. Dessutom kyler sulfatpartiklar i luften ned klimatet.
Skogsencyklopedin