organismtyp som saknar klorofyll och livnär sig som parasit eller saprofyt på andra organismer eller deras rester. I motsats till de gröna växterna är svamparna beroende av organiskt material som näring. De förökar sig medelst könliga eller könlösa sporer och är vanligtvis försedda med ett mycel av svamptrådar (hyfer) och de är eukaryoter. Genom symbiosen mellan svamp och finrötter (mykorrhiza) har svamparna en avgörande betydelse för trädens livskraft. De mykorrhizabildande svamparna har en avgörande betydelse för nedbrytningen av organiskt material, varvid näringsämnen frigörs för trädens tillväxt. En stor grupp är de förnanedbrytande svamparna som i det tysta sköter nedbrytningen av dött material i våra skogar med hjälp av både smådjur och bakterier. Varje svamp har precisa krav på näring, fukt, temperatur m.m. För mycket eller för litet av någon komponent begränsar aktiviteten. Svamparna kan avsöndra bl.a. enzymer (t.ex. cellulosanedbrytande), antibiotika (penicillin) och gifter (mykotoxiner). De flesta svampar är nyttiga, men några är skadegörare. I kampen mot skadesvampar gäller först och främst, att i skogsskötseln och virkeshanteringen undvika förhållanden som gynnar svamparna. Växtförädling som ökar motståndskraften är en annan väg. Vissa angrepp kan hindras med kemiska medel.
Skogsencyklopedin