skog på blöt mark där träden i moget stadium har en medelhöjd av minst 3 m och trädens krontäckningsgrad är minst 30 %. Motsvarande trädbestånd på fuktig mark räknas också som sumpskog om fuktighetsälskande arter täcker minst hälften av befintligt fält- eller bottenskikt. Sumpskogar förekommer i sänkor, på översilade sluttningar, i randzoner mot vatten eller myrar eller på flacka områden med högt grundvatten.
Enligt Skogsstyrelsen gäller för skötsel av sumpskogar att ”Avverkning och skogsvårdsåtgärder i sumpskog skall utformas så att sumpskogens karaktär så långt som möjligt bibehålls, vilket bl.a. innebär oförändrad hydrologi, kontinuerligt trädskikt, kontinuerlig beskuggning och produktion av död ved.”
Internationellt finns stora sumpskogsområden i Lettland, Vitryssland och mellersta Ryssland, Amazonas, Sumatra och Nya Guinea.
I Norden förekommer sumpskog på såväl vått, mineraliskt underlag som på torvmark (skogskärr). Sumpskogarna är lågvuxna och skogligt lågproduktiva. De har däremot ofta artrikare flora och fauna än såväl angränsande myr som fastmarksskog. Vissa arter finns nästan enbart i sumpskog. Sumpskogen är en naturtyp som hotas av att avkastningen, dvs. produktionen kan höjas genom dikning och av att de allra flesta sumpskogarna är små och splittrade. Detta gör också att sumpskogen är svår att skydda genom reservatbildning. Biotopen är mycket känslig för avverkningar som medför friläggning av markyta. Örtrika sumpskogar har uppkommit genom naturlig föryngring på marker som troligen varit trädbevuxna under mycket lång tid. Grundvattnet når upp till markytan och fältskiktet är av högörttyp. I dessa skogar är det olämpligt att bedriva normalt skogsbruk. Sumpskogarna i landet och tillståndet hos dem har inventerats av Skogsstyrelsen. Inventeringen visar att särskilt de små sumpskogarna fortfarande utsätts för olämpliga skogliga åtgärder. Örtrik sumpskog (typ av biotopskyddsområde) är skog med ett fältskikt av örttyp där vatten normalt når upp till eller nästan upp till markytan. Skogen har uppkommit genom naturlig föryngring inom eller i direkt anslutning till område som bedöms ha varit kontinuerligt trädbevuxet i flera trädgenerationer. Biotopskyddsområde för biotopen får beslutas av Skogsstyrelsen enligt § 6 förordningen (1998:1252) om områdesskydd i miljöbalken. Jfr kärr, strandzon. Se även sumpmossrik barrskog, barrsumpskog, tallsumpskog, gransumpskog.
Skogsencyklopedin