metod för framställning av kemisk pappersmassa av flisad granved som uppfanns och patenterades av amerikanen BC Tilghman 1867. Metoden kom från USA till Europa 1874 (Bergvik) och var tidigare av stor betydelse, men har minskat under senare tid (se sulfitmassa). Processen går ut på att koka vedflis under tryck med en vattenlösning, koksyra, av svaveldioxid och sulfit. Förr användes för detta huvudsakligen kalciumvätesulfit, samt magnesium (magnefit), natrium- och ammoniumvätesulfit. I processen utlöses ligninet som lignosulfonsyra samtidigt som en betydande del av hemicellulosan bryts ned, delvis till enkla sockerarter. Vid kokningen höjs temperaturen till 120–150 °C med ånga. Vätskan – sulfitluten – avlägsnas och massan tvättas, silas och går vidare till torkning och balning, eventuellt efter blekning.
Massans egenskaper och dess lämplighet för olika pappersslag eller till dissolvingmassa beror på kokbetingelserna. En alternativ sulfitprocess används vid framställning av halvkemisk pappersmassa och kombineras då med mekanisk behandling av flisen i syfte att få högre vedutbyte än vid normal sulfitkokning, s.k. högutbytesmassa. Sulfitluten (kalciumsulfitluten) släpptes tidigare ut i vattendragen, men omkring 1945 började luten indunstas och brännas. En mindre del av den sulfitlut som produceras i Norden återanvänds, bl.a. som tillsats vid oljeborrning eller i lim.
Som mest hade Sverige c:a 60 sulfitfabriker, men metoden har i stort sett fått ge vika för sulfatprocessen. Nu finns endast två större sulfitfabriker i landet. I Tyskland och Österrike, där råvaran är gran och bok, är dock fortfarande sulfitprocessen betydande. Kanada är den största producenten av sulfitmassa.
Skogsencyklopedin