(Tomicus piniperda) en c:a 4 mm stor barkborre (underfamiljen Scolytinae), vanlig över hela Sverige och lever på tall, där den i första hand ynglar under den grövre barken på försvagade, döende eller liggande träd och virke. Träd fällda under föregående höst och fram till svärmningstiden angrips. Svärmningen börjar tidigt på våren då dagstemperaturen överstiger 12 °C – i södra Sverige redan i andra hälften av april. Honorna borrar sig omedelbart genom barken och anlägger en modergång, som börjar med en typisk böj och sedan följer fiberriktningen. Större delen av modergångens sidor är försedda med äggnischer. Larverna äter sig vinkelrät ut från modergången under barken och ett karakteristiskt gångsystem bildas. Redan i början av juli börjar de nya skalbaggarna lämna stammen genom flyghål i barken. De unga skalbaggarna flyger upp i de närmaste tallkronorna och borrar sig där in i de översta grenvarvens årsskott vars märg urholkas. Ofta faller dessa skott till marken. Skadorna nedsätter trädens tillväxt. Skalbaggarna övervintrar i barken vid stambasen på grövre träd eller på stubbar. I obarkat virke, som lämnas i skogen, kan större märgborren föröka sig och näringsgnag på omgivande skog leda till en temporärt nedsatt volymtillväxt. Skogsvårdslagen reglerar mängden yngelmaterial som får lämnas efter storm och avverkningar. Se även märgborrar. Jfr mindre maärgborre.
Skogsencyklopedin