metod enligt Skogshögskolans boniteringssystem att utföra bonitering på sådana växtplatser där det befintliga beståndet är sådant att dess höjdutveckling ej svarar mot växtplatsens bördighet. Beståndet kan t.ex. vara olikåldrigt, skadat eller hugget uppifrån. I dessa situationer kan man använda ståndortsegenskaper för att bestämma ståndortsindex. Denna metod ger visserligen mindre noggranna bestämningar av ståndortsindex än äldre metoder, men värdena kommer i genomsnitt på rätt nivå. När man bestämt ståndortsindex översätts detta till bonitet i m3sk per ha och år med hjälp av tabeller för olika trädslag. I boniteringssystemet ingår även hjälpmedel för att överföra ståndortsindex från ett trädslag till ett annat. Systemet utvecklades av Björn Hägglund och Jan-Erik Lundmark och publicerades 1977 under rubriken ”Skattning av höjdboniteten med ståndortsfaktorer. Tall och gran i Sverige.” Se bonitering.
Skogsencyklopedin