fördelningsmönster för individerna i en population samt processen då individer förflyttar sig eller förflyttas. För att spridningen skall ha någon mening måste arten vara rustad att etablera sig på en ny plats. Det vanliga är att etablering misslyckas, men i tillräckligt många fall lyckas en kolonisation och arten har förbättrat sina möjligheter att överleva och att expandera sitt utbredningsområde. Om ett område förändras med eller utan människans åtgärder koloniseras det förvånansvärt snabbt av en rad växt- och djurarter som tidigare inte synts till på platsen. Invandring av arter påverkar alltid floran och faunan på platsen. Oftast är inverkan till skada och antropokori räknas som ett av de svåra hoten mot jordens biologiska mångfald. Speciellt på isolerade öar kan invandring orsaka sådan konkurrens eller föra med sig sådana sjukdomar att växt- och djurarter, som sedan länge funnits på platsen, trängs tillbaka och i värsta fall utrotas.
Spridning underlättas eller försvåras av olika yttre faktorer såsom vatten- och luftströmmar, havsarmar, landbryggor, bergskedjor. Mänsklig aktivitet kan också underlätta eller försvåra spridning. Människan har under århundraden avsiktligt eller oavsiktligt spritt arter till nya områden (s.k. antropokori) och hundratals växt- och djurarter har kommit till Sverige genom människans försorg och koloniserat mark och områden. Förmågan och benägenheten att förflytta sig, särskilt över längre distanser, varierar kraftigt mellan olika arter. Snäckor och daggmaskar kan normalt endast förflytta sig mycket korta sträckor, medan fåglar och växter anpassade för vindspridning kan förflytta sig mycket långa sträckor. Alla former av organismer kan dock spridas vida omkring, men då ofta ofrivilligt, t.ex. genom stormar eller med hjälp av djur och människor. För att underlätta spridning har många arter ett särskilt levnadsstadium då individerna är utrustade särskilt för detta ändamål. Så har imagon hos insekterna ofta vingar som gör att de lätt kan förflytta sig, eventuellt långa sträckor. Larverna är mer orörliga.
En vanlig form av spridning hos växter är självspridning (s.k. autokori), t.ex. när spridningsenheterna (diasporerna) kastas i väg långa sträckor tack vare spänningar i frukterna. Hos växter förekommer såväl spridning med frukter och frön som spridning med vegetativa diasporer, t.ex. avbrutna kvistar, revor samt s.k. groddknoppar. Många växter har frukter eller frön med utväxter som underlättar spridning med vinden (s.k. anemokori) eller har mycket lätta spridningsenheter (diasporer). Hos svampar, mossor och ormbunksväxter sprids oftast förökningskropparna med hjälp av vinden eller med insekter. Bl.a. i öken- och halvökenområden finns växtarter som sprids genom att hela plantan lossnar och blåser i väg (s.k. marklöpare). Ibland har växternas diasporer flytorgan som gör att de kan spridas med vatten (hydrokori).
En del arter sprids genom att utnyttja andra arter. Många växter använder djur för att sprida sina frukter eller frön (s.k. zookori). Härvid finns flera strategier. En del diasporer är klibbiga eller har hakar eller annat som gör att de lätt fastnar i djurpälsar och kan följa med ett stycke innan de lossnar. Andra diasporer sprids genom att djur äter frukter och frön, som passerar tarmkanalen oförstörda och faller på annan plats där djuret släpper sin spillning. En form av zokori är den som sker med myror (s.k. myrmekokori). Jfr spridningsförmåga, spridningskorridor.
Skogsencyklopedin