(Hylobius abietis) en 8–14 mm lång svartbrun skalbagge med gula fläckar på översidan. Huvudets framdel är utdragen till ett långt snyte med antennerna placerade nära spetsen, till skillnad mot tallviveln. Larven är benvit och har ett brett huvud.
Stubbrötterna är den viktigaste yngelplatsen. Larverna gnager sig fram under rötternas bark och den fullvuxna larven övervintrar i en puppkammare i splinten. De nya skalbaggarna börjar komma fram i augusti och kan med sitt höstgnag orsaka avsevärda skador. Snytbaggen angriper unga plantor genom barkgnag på stammen, särskilt vid rothalsen. Gnagen får ofta dödlig effekt. Äldre skalbaggar, som övervintrat nere i marken, kan däremot omedelbart attackera plantorna så snart de blivit satta på våren. Beroende på de olika snytbaggegenerationernas utvecklingsfaser har man att räkna med både vår-, sommar- och höstgnag. Tall är mer begärlig än gran om snytbaggen kan välja. Större plantor angrips hellre än små, vilka dock lättast slås ut. Om inte plantan dör genom ringbarkning ökar i alla fall känsligheten för t.ex. torka. Risken för angrepp är större för plantor i vegetation än för plantor på öppen mineraljord – t.ex. en markberedd yta. På torr eller frisk mark är risken större än på fuktig. Sådder och naturlig föryngring skadas obetydligt. Den gamla rekommendationen med tre års hyggesvila innebär ofta att konkurrerande vegetation utvecklas och bli ett hot mot hela planteringen. Markberedning minskar däremot angreppen och plantornas kondition har stor betydelse. Välväxande plantor brukar klara sig bäst.
Snytbaggen är en av våra mest kostsamma skadegörare, svårast är skadorna i södra och mellersta Sverige. Dess utveckling främjas av kalhyggesbruket genom att de lockas på våren av lukten från färska stubbar och hyggesavfall. Behandling av plantor med kemiska medel (insekticider) under första säsongen appliceras i plantskolan men även i fält med bärbar spruta. Även behandlade plantor kan dödas i stor omfattning närbaggarna är för många. Ett antal olika mekaniska skydd mot snytbaggen har utvecklats. De är dyrare än kemiska men kan hålla i flera säsonger och är giftfria.
Skogsencyklopedin