den beståndsålder då slutavverkning planeras ske eller sker. När denna infaller avgörs i praktiken av konkreta ställningstaganden under iakttagande av skogsvårdslagens angivelser av lägsta tillåtna slutavverkningsålder. För en mindre skogsägare avgör ofta intäktsbehovet när avverkning äger rum, medan större skogsbolag måste ta hänsyn till leveransplaner och optimalt utnyttjande av avverkningsresurser. Övriga faktorer som kan styra tidpunkten är biologi, naturvårdshänsyn, skattesituation, avsättningsmöjligheter och virkespriser.
Normalt avverkas skogen ungefär när den producerat som mest virke, alltså vid medeltillväxtens kulmination. Värdetillväxten kulminerar mestadels vid ännu högre beståndsålder. Bestånd av hög kvalitet, med god tillväxt och bra virkesförråd bör stå kvar så länge deras värdetillväxt förmår förränta virkeskapitalet.
Teoretiskt bästa slutavverkningstidpunkt är en tidpunkt som beräknats efter teoretiska kalkyler. Oavsett hur beslutsfattandet ser ut i praktiken finns teorier som underlag för beslutsfattandet. Dessa syftar till att hitta de skötselprogram och avverkningstidpunkter som ger högsta ekonomiska avkastning (se visarprocent).
Den lägsta tillåtna slutavverkningsåldern anges i Skogsstyrelsens föreskrifter för trädslagsrena bestånd av gran och tall på olika boniteter. Slutavverkningsåldrarna baseras på skötta, välslutna och friska bestånd av normal kvalitet, och är satta främst med hänsyn till hög volymtillväxt. Medeltillväxten kulminerar som regel strax efter dessa åldrar. Jfr slutålder.
Skogsencyklopedin