avverkning som i princip omfattar alla befintliga träd på en yta. Vid dagens slutavverkningar lämnas dock vanligen vissa träd kvar, t.ex. fröträd, miljöträd, framtida överståndare etc. eventuellt också skärmträd. Slutavverkning innebär att produktionsprocessen i beståndet avbryts och markerar slutet på omloppstiden. De skärm- och fröträd som lämnas kvar betraktas inte som ett bestånd utan ingår i nästa föryngring. Slutavverkning förekommer vid trakthyggesbruk, som är den dominerande brukningsformen framför blädning, plock- och luckhuggning. Slutavverkning brukar delas in i huvudgrupperna kalhuggning, skärmställning och etappvis slutavverkning (uppdelad slutavverkning).
Den årliga slutavverkningsarealen i Sverige uppgick säsongen 2007/2008 till omkring 140 000 ha, men låg dessförinnan på c:a 200 000 ha och genererade 23 resp ungefär 40 miljoner m3sk. Den totala slutavverkningsarealen liksom medelarealen för varje avverkning har minskat kontinuerligt sedan 1970-talet.
Tidpunkten för åtgärden beror i första hand på ekonomiska och skötselmässiga aspekter,vilka styrs av trädslagets tillväxtegenskaper och beståndets utseende. Restriktioner för slutavverkning utgörs främst av skogsvårdslagens bestämmelser om ”lägsta ålder för föryngringsavverkning”.
Planering av slutavverkning beror i hög grad på hur stor del av avverkningen som markägaren väljer att utföra på egen hand. Skogsägareföreningar och större virkesköpare kan anpassa avverkningsuppdraget efter önskemål. Under planeringens gång är det väsentligt att sammanfatta detaljer över såväl avverkning, naturvårdshänsyn som kommande föryngring på en kartskiss försedd med kommentarer. Då önskat slutavverkningsuttag fastställts, fördelas det på olika bestånd.
Ståndortsindelning vid slutavverkning innebär att systematiskt kartlägga det blivande hygget med tanke på kommande föryngringsåtgärder. Föryngringsformen bör bestämmas innan avverkningen äger rum. Ståndortsindelningen kan resultera i en uppdelning av hygget. Indelningen får dock inte bli så plottrig, att ett rationellt föryngringsarbete försvåras. Om det visar sig att ståndorter är likartade och kan behandlas med samma metoder, slås de ihop till ståndortsgrupper. Sammanslagning är också motiverat om en ståndort är för liten för att behandlas för sig. De biologiska förhållandena ska styra tekniken såvida det inte uppenbart är ekonomiskt eller tekniskt omöjligt.
Slutavverkning i kärva klimatlägen bör ske med viss försiktighet. I fjällnära områden med hög humiditet är trädens dränerande effekt mycket betydelsefull på finjordsrika marker. Dessa jordar har dålig dräneringsförmåga och mycket små markporer och slutavverkning leder till syrebrist i marken, vilket hämmar plantetableringen. Begränsning av hyggesstorleken eller införande av blädning eller skärmföryngring kan vara befogat i dessa områden.
Slutavverkning i sluttning t.ex. i en större dalgång eller en mindre sänka, bör delas upp i två (eller flera) omgångar. Först avverkas skogen som står längst ned i sluttningen eller på botten av svackan. Skogen som är högre belägen avverkas först när föryngringen i svackan lämnat plantstadiet. Fördelen är att det nedre partiet inte drabbas så hårt av försumpning och ansamling av kall luft, eftersom skogen i sluttningen motverkar detta. Dessutom tillgodogör sig det nya beståndet den utlakning av näringsämnen som uppstår då skogen högre upp avverkas.
Dimensionsuppdelad slutavverkning (DU) innebär att slutavverkning sker i två steg – först med uttag av klenare träd (med små eller medelstora engreppsskördare) och sedan uttag av de kvarvarande grövsta (med större skördare). Metoden passar större skogsförvaltningar och kan tillämpas på skogsinnehav med hög andel (ogallrade) slutavverkningsbestånd med stor diameterspridning. Dessa förhållanden gäller i Mellannorrland. Leveransflexibiliteten ökar på två sätt: dels fördelas avverkningsuttaget upp bättre sortimentsvis (mer massaved i steg ett, mer timmer i steg två), och dels genererar steg två snabbt höga virkesvolymer tack vare hög prestation. Det senare förhållandet innebär att lagerhållning av virke kan minskas. Metoden används i mycket begränsad omfattning.
Förtida slutavverkning innebär att avverkning sker före den tidpunkt som är ekonomiskt gynnsammast. Orsaker till detta kan vara att man i nästa generation vill skapa enhetliga bestånd där småpartier av ung skog ska ingå, att skapa en jämnare fördelning av åldersklasser, att beståndet är så skadat att markens produktionsförmåga inte tillvaratas ordentligt, att beståndet är för glest (virkesförrådet är mindre än hälften av det normala).
Jfr skogsbruk, gallring, röjning, föryngringsavverkning, kalavverkning, trakthyggesbruk.
Skogsencyklopedin