mark som hävdats genom slåtter, ofta i kombination med betesdrift. Slåttermarkerna gav förr ett avgörande tillskott av djurfoder under det kärva vinterhalvåret. Slåtter har bedrivits sedan kreaturshållningen etablerades, ända fram till mitten på 1900-talet. Från 1800-talet och framåt uppstod även bruket av reglerad översvämning av slåttermark. Dammängar, ängavattning (Skåne) och silängar (Norrland) uppstod genom att upprätta bevattningssystem och fördämningar. Syftet var att tillföra marken näring genom att blötlägga den från hösten till försommaren. Näring och sedimentpartiklar som vattnet förde med sig kom slåtterängen tillgodo. Slåtter har förekommit i hela landet. De bevattnade slåtterängarna likaså, fast med tonvikt på Dalarna, västra Värmland och Norrland. Den klassiska slåtterängen utmärker sig genom sin rika ängsflora och vanliga förekomst av bärande träd och buskar. Se även raning, kulturmiljövård.
Skogsencyklopedin