planeringsunderlag för skogsbruket på en fastighet eller ett större skogsinnehav. En skogsbruksplan är ett beslutsunderlag för skogsbruk på det område planen gäller. Skogsbruksplaner avser vanligen mindre skogsbruksföretag och innefattar främst avverkningars och skogsvårdsarbetens fördelning i tid och rum och deras omfattning. För den större skogsgården eller skogsförvaltningen är skogsbruksplanen ett nödvändigt hjälpmedel för kort- och långsiktig planering av likviditet, finansiering och investeringar.
Planering syftar i detta fall till att vägleda skogsägaren att bruka sin skog så att största nyttoavkastning uppnås. Nyttan kan bestå av ekonomisk avkastning från virkesproduktion, men kan också bestå av naturvård (hänsyn till flora, fauna, landskapsbild, rekreation, bär, svamp, jakt, skydd mot vind, buller eller insyn). Vad som är nytta avgörs exklusivt av ägaren och uttrycks i ett mål. Målformuleringen är grunden för skogsbruksplanen, men måste i realiteten formuleras under arbetet med planeringen eftersom det är först då som skogsägaren har sådan information att målet kan formuleras med tillräcklig precision. Målet ska uttrycka vilka produkter eller funktioner som ägaren vill få ut och i vilka proportioner, deras fördelning över tiden, samt hur stora risker ägaren vill ta. Målet uttrycker således ägarens preferenser. I ekonomisk teori utgår man från att resurserna är begränsade och att skogsägaren därför vill ha högsta möjliga nyttoavkastning.
Teoretiskt innebär arbetet med att ta fram en skogsbruksplan att målet formuleras, att information om skogen och omvärlden (t.ex. virkespriser, lagar) samlas in, att en mängd olika handlingsalternativ (skötselåtgärder) formuleras och att deras konsekvenser (effekter på måluppfyllelse) beräknas och analyseras. Slutligen ingår att det handlingsalternativ som leder till högsta måluppfyllelse väljs ut och presenteras i planen i form av avverknings- och skogsvårdsåtgärder under planeringsperioden, vanligen 10 år. I en noggrant utförd skogsbruksplan är åtgärdsförslagen och konsekvensbeskrivningen planens viktigaste del.
I praktiken upprättas skogsbruksplanen av en förrättningsperson (planläggare), som i fält beskriver skogstillståndet och föreslår olika aternativ för de avverknings- och skogsvårdsåtgärder som bör utföras. Genom databeräkningar beskrivs skogstillståndet och konsekvenser av de olika åtgärdsalternativen. All mark på fastigheten delas upp i avdelningar utifrån ägoslag och skogstillstånd. Ägoslagen är skogsmark, myrimpediment, bergimpediment, inägomark, övrig mark samt vatten, fjällbarrskog och fjäll. I ”övrig mark” ingår tomt, kraftledning, grustag, väg etc.
Alla avdelningar förtecknas i den s.k. avdelningsbeskrivningen. Där beskrivs detaljerat hur skogen ser ut i varje avdelning (bestånd). Innehållet i planen kan variera men typiska variabler är avdelningsidentitet, areal (både total areal och areal produktiv skogsmark), målklass, bonitet eller ståndortsindex, huggningsklass, trädens ålder, virkesförråd, trädslagsblandning (tall, gran, löv, eventuellt även ek och bok), trädens medeldiameter (grovlek), stamantal, grundyta, markförhållanden som bärighet för skogsmaskiner, ytstruktur, lutning, terrängtransportavstånd, fuktighet, markvegetation, förekomst av hänsynskrävande arter eller företeelser som fornminnen, kulturminnen.
Avdelningarna redovisas på en s.k. skogskarta som innehåller fastighetens gränser och alla avdelningsgränser samt vägar, vattendrag, bebyggelse o.s.v. För skogsmarksavdelningarna redovisas avdelningsidentitet samt ofta ytterligare någon variabel såsom huggningsklass eller målklass. Skogskartan produceras med hjälp av geografiska informationssystem (GIS), vilket medger att man även kan producera s.k. temakartor och i färger, mönster eller siffror redovisa alla uppgifter i skogsbruksplanen. Skogskartan redovisas vanligen i skalan 1:10000 eller 1:20000. Avdelningsgränserna läggs in mot bakgrund av en skalriktig flygbild.
Arealen för varje avdelning mäts i dator med det geografiska informationssystemet (GIS) och anges vanligen i tiondels hektar. Gränserna mellan produktiv skogsmark, impediment och inägomark är ofta svåra att fastställa så att högre noggrannhet är motiverad. Skalriktigheten på bildunderlaget avgör kvaliteten på arealuppgiften.
I planen redovisas vilka avverknings- och skogsvårdsåtgärder eller andra investeringar som bör utföras under planperioden. Deras angelägenhet brukar anges med 1 = snarast, 2 = första 5-årsperioden, 3 = andra 5-årsperioden. För gallringar anges gallringsstyrka och gallringsform. I de avverkningsvolymer som anges brukar ingå tillväxt fram till föreslagen åtgärdstidpunkt eller planperiodens mitt. För skogsvårdsåtgärder anges förslag på metoder, trädslagsval, röjningsstyrka m.m.
Hänsyn till naturvården, åtminstone utöver detaljhänsyn, bör finnas med i planen. Naturhänsyn kan också innebära direkta förslag på naturvårdsåtgärder t.ex. att diken läggs igen. Vilka åtgärder som bör föreslås beror givetvis på ägarens mål. Dessutom ställer samhället via främst skogsvårdslagen krav på hur virkesproduktionen och naturvården skall avvägas.
En skogsbruksplan bör innehålla en utförlig beskrivning av vilka konsekvenser man kan förvänta av de föreslagna åtgärderna. Konsekvenserna bör beskrivas mot bakgrund av ägarens mål. Vill ägaren ha ekonomisk avkastning bör, förutom volymer, även kostnader och intäkter av olika åtgärder skattas. Dessa skattningar blir dock behäftade med viss osäkerhet eftersom priser på virke, avverknings- och skogsvårdsarbete kan variera betydligt. Därför brukar man ofta bara redovisa avverkade volymer uppdelade på trädslag. Om ägaren är självverksam är tidsåtgången för olika åtgärder intressant.
Skogsbruksplanen ger möjlighet att samordna biologi, ekonomi, teknik, naturvård och skogsskötsel samt lagar och föreskrifter till bästa resultat för företaget efter varje företags förutsättningar och de hänsynskrav som ställs. Skogsbruksplanen innebär således att man tar ett helhetsgrepp på skogsbruket. Den bör omfatta ägarens hela skogsinnehav (fastighet eller brukningsenhet) eftersom åtgärderna i olika avdelningar kan behöva samordnas i tid och rum. Planen görs på mycket lång sikt tidsmässigt även om det är den närmaste åren (högst tio) som är viktigast. Planen bör därför revideras när förutsättningarna ändras, och göras om från grunden ungefär vart tionde år.
De avdelningsvisa beskrivningarna av tillstånd och åtgärdsförslag summeras för hela innehavet, och presenteras i sammanställningar. För skogstillståndet är bonitet, virkesförråd, trädslags-, huggningsklass- och åldersfördelningar vanliga. Omfattningen av olika åtgärder (avverkning, skogsvård, naturvård) i termer av arealer och volymer redovisas per tidsperiod och totalt. Beräknad volymtillväxt under planperioden och skogstillståndet vid dess slut redovisas också enligt ovan.
Den inventeringsmetod som vanligen används innebär att förrättningspersonen går igenom alla avdelningar och bedömer samtidigt erfarenhetsmässigt skogstillståndet separat i varje avdelning. I värdefulla avdelningar görs detta med hjälp av stödmätningar på valda punkter. Volymuppskattningen görs i sådana fall utifrån grundyta och medelhöjd. Metoden gör att den beståndsvisa avvikelsen från det verkliga virkesförrådet för en enskild avdelning kan vara betydande (flera tiotals procent). Avvikelsen kan vara stor även för hela fastigheten sammantaget. Uppgifterna bör därför inte utan vidare användas för t.ex. en noggrannare värdering.
Hjälpmedel vid inventeringsarbetet i fält är bl.a. flygbilder, en elektronisk datasamlare (eller som tidigare fältblanketter) och mätinstrument. För bearbetningen används datorbaserade kartritnings- respektive planeringssystem. Fältdata bearbetas i dator med hjälp av matematiska funktioner för skattning av volymtillväxt, avverkade volymer, virkesutbyte, åtgång av arbetskraft och i förekommande fall även kostnader och intäkter. Datorn är ett nödvändigt hjälpmedel för ett optimalt val av åtgärder dvs. om man vill beräkna konsekvenserna av många olika åtgärdsalternativ och därefter välja det som leder till högsta måluppfyllnad. Förutom datainsamlingen kan planeringsarbetet därmed genomföras på relativt kort tid.
Åtgärdsförslagen i den traditionella planen ges i allmänhet enbart med hänsyn till skogstillståndet och tar inte hänsyn till skogsägarens ekonomi, behov av sysselsättning etc., dvs. innebär ingen optimering av åtgärderna. Planen ger ändå genom tillståndsbeskrivningen viss vägledning för beslut om åtgärder och investeringar.
Den slutliga planen består av utskrift och kartor som normalt innehåller skogskarta, avdelningsbeskrivning, sammanställningar, planerings- och registreringsdel och råd för skogsskötseln. Planen kan även föreligga i digital form. Skogsbruksplanens råd för skogsskötseln innehåller allmänna råd och erfarenheter.
En skogsbruksplan kan upprättas av skogsägarförening, Skogsstyrelsen eller kompetent entreprenör (konsultföretag). Skogsägaren kan även göra sin skogsbruksplan själv. I 1994 års revidering av skogsvårdslagen har kravet på att varje fastighet skall ha en skogsbruksplan tagits bort. Kvar finns emellertid ett krav att skogsägaren skall lämna de uppgifter som Skogsstyrelsen behöver för sin lagtillsyn, under förutsättning att ägaren redan känner till dem.
En rullande skogsbruksplan innebär att befintlig plan uppdateras löpande eller med några få års intervall. Förändringar p.g.a. utförda åtgärder registreras, vissa bestånd mäts om och andra ”skrivs fram” med hjälp av funktioner i dataprogram eller med erfarenhetstal. Ny skogsbruksplan med rakt igenom färska beståndsbeskrivningar bör ändå upprättas ungefär vart 10:e år. Fördelen med en rullande plan är att årsplaneringen underlättas väsentligt. Prioriteringar och skötselåtgärder sker på starkare grunder än med en ej uppdaterad plan. Framskrivning av beståndsdata kan göras med de flesta PC-baserade skogsbruksprogram. Inför varje uppdatering ska alla avverkningar föras in i planen, eventuellt ska vissa avdelningars gränser justeras och arealmätas. De som inte har egna resurser att skriva fram beståndsdata, kan ta hjälp av Skogsstyrelsen, skogsägarförening eller planläggningsföretaget.
En ekonomisk skogsbruksplan är en skogsbruksplan som kompletterats med ekonomiska uppgifter och beräkningar. Den ekonomiska planen är ett medel för att nå bästa ekonomi på en skogsfastighet utifrån den strategi som ägaren vill driva. Ekonomiska planer upprättas med hjälp av dataprogram för PC. Ett flertal finns att köpa, men man kan även köpa en färdig ekonomisk plan. I dataprogrammen finns ofta virkesprislistor inlagda, liksom kostnader för olika metoder och arbeten. Programmen gör automatiska beräkningar av tillväxt, intäkter, kostnader samt beräkning av nuvärden med hänsyn till angivna räntor. Resultatet innehåller exempelvis täckningsbidrag, totala intäkter och kostnader, arbetsåtgång och jämförelser mellan olika åtgärdsalternativ.
En naturvårdsanpassad skogsbruksplan (NISP) är en skogsbruksplan där särskild omsorg lagts vid inventering och åtgärdsförslag på känsliga områden och med speciell inriktning på att skydda viktiga natur- och kulturvärden. Den innehåller preciserade naturvårdshänsyn på beståndsnivå eller mer i detalj och är ett vanligt planeringsinstrument för friluftsområden och tätortsnära skog som ägs av kommuner, men kan även lämpa sig för privatägd skog. NISP innebär att vissa delar av skogsmarken helt eller delvis undantas från ekonomiskt skogsbruk. Syftet med NISP är att skydda viktiga natur- och kulturvärden, att tillgodose friluftslivets önskemål, samt att upprätthålla förutsättningarna för skogsbruk.
Grön skogsbruksplan visar hur produktions- och miljömål kan förenas på en fastighet. I grova drag sker detta genom att förrättningspersonen åsätter ett mål för hur virkesproduktionen och naturvården skall avvägas i fyra klasser på varje avdelning. I korthet betyder klassen (målkoden) PG att virkesproduktionen är viktigast men att generella naturvårdshänsyn ska tas, PF att virkesproduktionen får bedrivas men att naturvården förstärks, NO att skogen lämnas helt till naturvården, och NS att vissa skötselåtgärder måste utföras för att naturvärdet skall bevaras. Målkoden sätts utifrån förekomsten av naturvärden i respektive avdelningar, men också utifrån ambitionen att de olika klasserna ska förekomma i viss omfattning, eftersom andelen avdelningar med NO, NS och PF till stor del avgör resultatet ur naturvårdssynpunkt. Skogsstyrelsen bedömmer att om den biologiska mångfalden skall kunna förenas med en effektiviserad skogsproduktion, så krävs en fördelning av målkoder på 80–10–10. Rådgivningen i den gröna skogsbruksplanen är ägnad att effektivisera avvägningen mellan virkesproduktion och naturvård genom att formulera ett tydligt produktionsmål för varje avdelning. Med de olika målkoderna kan man lättare undvika att schablonisera avvägningen mellan produktion och miljö. Jfr operativ planering.
Skogsencyklopedin