nydragning eller förbättring av skogsbilväg vari ingår planering och miljöanalys, linjeföring, eventuell huggning av väggata, grovbrytning, flyttning av schaktmassor, dränering, uppbyggnad av vägkropp genom terrassering och uppbyggnad av överbyggnad samt påförande av slitbana.
/Nedanstående är uppgift ur SE 2000/
Förutsättningen för att en väg skall byggas är i första hand att det finns skoglig båtnad för den. Vid den skogliga vägnätsplaneringen, som ska vara underordnad annan mera övergripande markanvändningsplanering, skall den skogliga nyttan av vägen också vägas samman med andra intressen. Valet av sträckning sker likaså efter en sammanvägning av olika tekniska, ekonomiska och miljömässiga faktorer. Moderna skogsbilvägar bör kunna vara både funktionella och miljöanpassade. Kriterierna för detta är att vägen kan inpassas i en vägnätsplan, att den smälter in i omgivningen och att den är byggd med miljöanpassad teknik. Miljöanpassningen måste vägas in redan under planeringen och i beslutsunderlaget för vägen blir beskrivningen av förutsättningarna och analysen av konsekvenserna av olika sträckningsalternativ helt avgörande. Målsättningen ska vara att hitta den sträckning som sammantaget innebär den bästa lösningen.
Estetiskt har skogsbilvägbyggnation tre perspektiv: vägen sedd från landskapet, landskapet sett från vägen och vägen sedd från vägen. Linjeföringen anpassas efter formerna i omgivande terräng varvid man i första hand tar hänsyn till bestående landskapselement såsom sjöar, myrar och landskapsformer. Det är också viktigt att vägen anpassas till lagom stora terrängkonturer. En större väg ska ta stöd i landskapets buktning i stort medan man bör låta en mindre väg väja även för små kullar. Genom en bra anpassning av vägen till landskapets former kan skärning och bankfyllnad minimeras. Vägsträckningen ska ge god visuell ledning för trafikanterna för att minska olycksrisken. Vidare bör vägen smälta in i naturliga helheter och man bör undvika sträckningar alldeles intill sjöar och vattendrag. Vägdragningen kan också framhäva vackra naturpartier genom att ge möjligheter att uppleva vackra utsikter från vägen och öka tillgängligheten till intressanta och trevliga naturupplevelser.
Detaljutformningen bestäms i samband med projekteringen och grundas framför allt på mark- och terrängförhållanden, tekniska och funktionella krav samt miljöhänsynskrav. I samband med projekteringen är valet av linjeföring mycket viktigt för att vägen ska passa in i omgivande terräng på ett bra sätt. Väggatan bör inte göras bredare än vad som verkligen behövs för att bygga och underhålla vägen på ett effektivt sätt. Bredden bör anpassas till lutningsförhållanden, ålder hos omgivande bestånd, mötesplatser etc. Vägbredden bör vara minst 3,5 m. I kurvor måste bredden ökas med 0,5–2,5 m beroende på kurvradien. Det bör också finnas en c:a 2 m bred hinderfri zon på vardera sidan om körbanan. Kurvradien bör vara minst 50 m för att en 24 m lång lastbil skall ta sig fram utan problem, även vintertid och vid svår väderlek. På lågtrafikerade vägförgreningar kan 25 m kurvradie vara acceptabelt. Kurvradien inverkar på vägklassen. Den sträcka man har fri sikt i kurvan kan användas som tumregel enligt följande: klass 1 – 140 m, klass 2 – 80 m, klass 3 – 50 m, klass 4 – 30 m.
Tidpunkten för vägbygget har teknisk och ekonomisk betydelse och är viktig för att vägbyggnadsåtgärder tidsmässigt ligger i fas med de skogliga transportbehoven.
Terrassen byggs normalt upp av de massor som finns längs med väglinjen. Ofta utförs hela arbetet med grävmaskin som enda hjälpmedel. Grävmaskinen kan användas flexibelt till de flesta moment och den har överlägsna egenskaper när det gäller möjligheterna att arbeta snålt och selektivt. Förutsatt att man tillämpar rätt teknik ger detta fördelar från miljösynpunkt. På plan mark med tjälfarlig undergrund är det direkt olämpligt att avtäcka marken. Dessutom måste marktäckets isolerande och kapillärbrytande effekt om möjligt bättras på ytterligare genom att lägga på ris. På marker som är grunda och fattiga på löst material bör man överväga att köra ut bankfyllnadsmassor som inte bör skrapas ihop från sidorna, eftersom det kan leda till oacceptabelt stora sår i vägens omgivning. Även på mycket stenbunden eller (yt-) blockig mark kan utkörning av bankfyllnad vara ett alternativ för att undvika strängar av upplagda block längs vägen som dels försvårar tillgängligheten till marken omkring och dessutom förfular landskapsbilden. Stubbar och block som inte kan placeras under terrassen bör läggas ner i håligheter eller döljas på annat sätt så att de framträder så lite som möjligt.
Vägdiken ska utformas utifrån behoven av att skydda vägkroppen mot vatten och att avleda vatten från vägområdet. Från miljösynpunkt är det betydelsefullt att vägen så lite som möjligt stör vattnets naturliga rörelser och dess spridning i och på marken. Vid passage över bäckar eller andra vattendrag ska vattendragets botten och dess naturliga lopp störas så lite som möjligt. Därför är t.ex. en valvbåge normalt att föredra framför en trumma. I naturliga vattendrag måste trummor läggas så att de inte blir vandringshinder för fisk eller andra organismer. I erosionskänsliga jordarter måste dikesbotten skyddas på trummans utloppssida för att förhindra erosion. Normalt räcker det med att lägga ett stenigt material vid utloppet.
Bankhöjdens betydelse för att dränera terrassen och uppnå tillräcklig bärighet varierar beroende på jordart. Finsand, sandig morän och grövre jordarter är självdränerande och har naturligt mycket goda bärighetsegenskaper. Dessa förbättras inte nämnvärt av bankhöjder över 20 cm. I jordarter av typen grovsilt, siltig morän och finare begränsas bärigheten främst av jordarnas låga permeabilitet och starka kapillaritet. Den låga permeabiliteten innebär att jordarna har låg vattengenomsläpplighet och är svåra att dränera. Den kapillära stighöjden kan uppgå till över tio meter, vilket starkt begränsar möjligheterna att åstadkomma dränering av vägkroppen genom en hög terrasskonstruktion (så höga terrasser bygger man inte). I jordarter, vars kornfördelning ligger mellan ovanstående beskrivna ytterligheter, är möjligheterna att förbättra dräneringen och bärigheten hos terrassen genom ökad terrasshöjd normalt bättre. Detta får för den skull inte innebära att dikesdjup och terrasshöjd överdrivs. Genom att satsa på grovt överbyggnadsmaterial som krossats ur morän eller berg kan man normalt erhålla en överlägsen bärighet på de flesta marktyper till en rimlig kostnad – även med en relativt låg terrass. Bärlagrets viktigaste funktion är att fördela trycket från fordonens hjul ner till terrassen. De tryckfördelande egenskaperna varierar betydligt mellan olika typer av material, främst beroende av dess grovlek, kornfördelning och kornens kantighet. Materialet i bärlagret är en nyckelfaktor för att ge vägen en hög bärighet och tillgänglighet. Bärigheten ökar markant med ökad stenstorlek i materialet. En annan mycket viktig egenskap som sammanhänger med kornfördelningen är att materialet ska vara välgraderat, dvs. att det innehåller alla kornstorlekar väl fördelade från de minsta till de största. Kornens kantighet påverkar den inre friktionen i materialet. Runda korn glider lättare mot varandra medan kantiga korn ger en kilverkan som är positiv för bärigheten. För att hushålla med överbyggnadsmaterialet ska terrassen vara väl avjämnad och homogent packad innan överbyggnaden läggs på. För att fullt ut kunna utnyttja materialets bärighetsegenskaper och motverka erosion är det viktigt att överbyggnaden komprimeras för att öka densiteten och förbättra bärigheten i materialet. En vägbana som har en väl sluten yta är också mera beständig och skyddar samtidigt underliggande konstruktion.
Naturvård vid vägbyggnad bör också göras med största möjliga hänsyn till naturen. Vägen bör därför passas in mjukt i terrängen. Skärningar och sidlut bör undvikas, vägbankar över våtmarker likaså. Det är en fördel om vägen syns så lite som möjligt i landskapet. Den bör t.ex. aldrig dras direkt efter en strandlinje. Vid vägstakningen bör man också vara observant på skyddsvärda biotoper såsom kallkällor, bäckar, bäckraviner, alkärr eller andra mer ovanliga bestånd. Finns särskilt skyddsvärda spel- eller häckningsplatser i närheten bör det vägas in i bedömningen av var vägen skall dras. Det skall också kontrolleras att inga fornlämningar berörs. Överskottsmassor från kantskärning och dikesrensning bör helst återanvändas. Går inte det ska massorna förläggas så att de märks så lite som möjligt. I områden med stort naturvärde eller socialt värde bör överskottsmassorna fraktas bort. Täkter skall återställas.
Skogsencyklopedin