(Ulmus glabra) ett stormfast sekundärträd som kan bli omkring 30 meter högt och upp till 500 år gammalt. Man kan särskilja två underarter av skogsalm. En nordlig, bergsalm, (ssp. montana) och en sydlig, skogsalm (ssp. glabra). I södra Sverige upp till en gräns Dalsland–Uppland finns många förvildade hybrider och en betydande andel av generna hos sydliga underarten är införda från kontinenten. Skogsalmen har en rak stam med mörk, fårad bark och tät, välvd krona. Bladen är kortskaftade, grovt sågtandade och har sned bas och sträv ovansida. Blommar i april på bar kvist och vindpollineras. Blommorna är 1- eller 2-könade. Frukten är en bredvingad nöt som sprids med vinden. Arten bildar lätt stamklykor och plantan är ganska frosttålig.
Den nordliga underarten förekommer punktvis i nästan hela landet. Den sydliga växer främst från Skåne norrut till Dalsland–Uppland. Marken bör vara örtrik, kalkpåverkad och ha en yppig flora.
Skogsalmen, liksom de flesta europeiska och nordamerikanska almar, är utrotningahotad av almsjukan, en svampsjukdom av släktet Ophiostoma, som sprids av almsplintborrar. Angreppen är katastrofala i Sverige och hela Europa, där det förekommer nya hybrider med stark patogenitet. Värdefulla ornamentaler och parkträd kan kanske skyddas med insekticider och fungicider, men det är svårt att se en framtid för arten som skogsträd. På senaste tiden har också ett vaccin mot sjukdomen utvecklats. Vaccinet fordrar årlig behandling.
Almen förekommer nästan enbart i lövblandskogar. Vid skötseln av sådana bestånd har man att ta hänsyn till att den kräver trängsel i ungdomen för att bilda en rak genomgående stam, är skuggföredragande och konkurrerar med mera ljuskrävande arter och självsår sig lätt (se bok.)
Dess virkesproduktion är dåligt känd eftersom trädslagsren odling inte existerar. Stammarna får ofta sprickor som minskar utbytet. Virket är varaktigt och hållfast. Splintveden är gulaktig och kärnveden gulbrun till rödaktig. Veden är bandporig med grova kärl i vårveden och tydliga och dekorativa märgstrålar. Virket är lämpligt som faner, parkett och möbelvirke. Den säregna strukturen har gjort att priset varierat mycket efter modet. Användes tidigare till kanonlavetter, vattenkvarns- och skovelhjul samt inom vagnmakeriet eftersom det ansågs starkt och vattentåligt. Av barken gjordes rep och nödbröd. Se även almar.
Skogsencyklopedin