(Coleoptera) insektsordning vars arter har bitande mundelar, välutvecklade fasettögon och hårda täckvingar. Totalt omfattar skalbaggarna 350 000 kända arter, varav 4 400 i Sverige och är därmed den artrikaste ordningen inom djurriket. Nästan en tredjedel av alla kända djur är skalbaggar. De finns på land, i sötvatten och i havens kustvatten. Fossil av skalbaggar har påträffats i lagerföljder från perm och senare (dvs. c:a 290 miljoner år sedan), men fanns troligen redan under karbonperioden (359–299 miljoner år sedan).
Skalbaggarna är ofta starkt specialiserade till miljöer och föda. Många arter är allvarliga skadeinsekter men har ingen betydelse som spridare av sjukdomar. Bland skalbaggarna finns åtskilliga arter som är predatorer på skadeinsekter.
Utvecklingscykeln (metamorfosen) från ägg till imago är en fullständig förvandling och puppan är vanligen fri. Ofta sker förpuppningen i en kokong som kan vara inlagrad med t.ex. jord, exkrementer eller körtelsekret.
Storleken varierar kraftigt mellan arterna. De minsta (fjädervingarna) är bara 0,3 mm långa och de största hela 500 gånger större eller 16 cm (herkulesbaggar och långhorningar). De tyngsta insekterna finns också bland skalbaggarna och kan väga upp till 100 g. Även anatomiskt varierar arterna påtagligt. Hos den fullt utbildade skalbaggen (imagon) kan huvudet vara försett med abnorma kamporgan (såsom överkäkarna hos ekoxar) eller långa snyten (såsom hos vivlar). Antennerna kan vara klubblika, lamellartade, kamformiga eller på andra sätt ytförstorade. Mellankroppens täckvingar är oftast hårda och täcker även bakkroppen, men kan också vara mjuka (såsom hos flugbaggar) eller förkortade (såsom hos kortvingar). De flesta har flygvingar, men hos vissa skalbaggar saknas dessa, t.ex. honor av lysmaskar. Den anatomiska mångformigheten i anatomi och levnadssätt är än större hos larverna. Huvudkapseln är välutvecklad med bitande mundelar och på kroppen finns tre par fötter. Dessa kan dock vara tillbakabildade hos larver som lever inuti växter, t.ex. snytbaggens larver.
Skogsencyklopedin