(1) (Abies alba) art i släktet ädelgranar och som växer naturligt i Syd- och Mellaneuropas bergstrakter. I alperna bildar den tillsammans med bok ett bälte nedanför granskogen. Barken är vitgrå och årsskotten finhåriga. Barren är mörkgröna, 2–3 centimeter, utspärrade i 2 rader. Spetsen är urnupen och under finns 2 tydliga ljusgrå band. Arten kan nå mycket höga åldrar, upp till 800 år är kända men den blir oftast inte mer än 300 år. Sådana gamla träd kan nå enorma dimensioner.
Silvergranen är normalt utpräglat skuggföredragande och fordrar relativt hög nederbörd. Den är frostkänslig och kan endast odlas med framgång söder om den biologiska norrlandsgränsen, gärna på god mark. Trots det är den efter contorta och lärkarna den vanligaste exoten i Sverige.
Viltbetning ger ofta mycket ojämna kronor hos ungträd och plantor, men självsådden brukar dock vara så riklig att tillräckligt många plantor klarar sig. Arten är mycket frostkänslig och ofta kan skärmträd behövas som skydd.
Virket är löst och hartsfritt med låg densitet. Det används mest som massaved, i viss utsträckning som timmer. Användningen som julgran är liten.
– (2) samlingsnamn på ädelgranar (Abies) vars barr vanligen har vita-silvergrå, längsgående band på undersidan, t.ex. silvergran (Abies alba), coloradogran (Abies concolor), nordmannsgran (Abies nordmannia) och fujigran (Abies veitchii). Flera arter är ekonomiskt viktiga skogsträd och de har ofta odlats som prydnadsträd.
Skogsencyklopedin