(1866–1944) botanist, professor i växtbiologi vid Uppsala universitet 1909–1931. Hans forskning gällde främst växters spridningsbiologi, klimatetutveckling och växtvärldens utveckling i Skandinavien efter istiderna, om vilken han tillsammans med den norske vetenskapsmannen Axel Blytt utarbetade ett schema för klimatiska perioder, kallat Blytt-Sernanders klimatstratigrafi. Han var också engagerad inom naturskyddet och var bl.a. vice ordförande i Svenska naturskyddsföreningen från dess bildande 1909 och ordförande från 1917 till 1930. Han skrev bl.a. Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi (1901) och Zur Morphologie und Biologie der Diasporen (1927). Hans verksamhet rönte betydande internationell uppmärksamhet. Sernanders studier av naturskogsdynamik i Fiby utanför Uppsala ledde honom till slutsatsen att skogen var nära naturskogsstadium och borde avsättas som reservat. Slutsatsen ifrågasattes dock av andra, som professor Henrik Hesselman, och ledde till långa vetenskapliga dispyter.
Skogsencyklopedin