delning av material (här avses virke) med handredskap eller maskin med sågblad försedda med skärande eggar eller sågtänder, som var och en avverkar material och för ut det ur sågsnittet. Borttransporten sker genom att spånet samlas i mellanrummet mellan två tänder, spånrummet eller tandluckan. Avståndet mellan tänderna, tanddelningen, beror på virkets grovlek, kraven på sågsnittet, sågledden etc. Sågtänderna är böjda växelvis i sidled (skränkning) eller breddade i eggen (stukning) för att minska friktionen mellan sågbladet och virket. Sågsnittet blir därför bredare än sågbladet.
Sågning kan ske med en roterande klinga (cirkelsåg), med ändlöst tandat band som löper över två roterande valsar eller hjul (bandsåg) eller med ett fram- och återgående rakt sågblad (bygelsåg, ramsåg, bågfil, fogsvans). Kransågning är en äldre manuell metod för försågning av stockar. Sågverk använder i dag ram-, band- eller cirkelsåg för kantsågning, delningssågning, kantning och kapning. Sågningen kompletteras eller ersätts ibland med fräsning (planreducerare).
Det mönster i stocks ändyta som bildas när försågningens alla moment återges eller anges kallas sågningsmönster eller postning och väljs utifrån de egenskaper man önskar hos utbytet. Oftast gäller önskemålen kärnvedsandel och årsringsriktning. Formstabilast virke erhålls i utbyte med stående årsringar, vilket fås i nyare postningar såsom stjärnsågning och kvartsågning. Det vanligaste mönstret är emellertid fyrsågning, varvid först ett block och eventuellt sidoutbyte framsågas. Därefter delas blocket i centrumutbyte och sidoutbyte. Vid s.k. genomsågning sågas stocken endast upp i parallella snitt, t.ex. vid stamblocksågning. Normalt förutsätts att stocken klyvs i eller nära märgen. S.k. märgfri sågning är inte nordisk praxis.
Skogsencyklopedin