röta på gran och mera ovanligt på tall orsakad av rotticka, Heterobasidion parviporum respektive Heterobasidion annosum, genom sporer i färska sår på rötter och stubbar från vilka angreppet via rotkontakter sprids till kringstående träd. Med tiden kommer det rötskadade beståndet att karakteriseras av döda träd i grupper och omkullblåsta träd. I rotvältorna ser man lätt de rötskadade rötterna. Angreppen kan förväxlas med honungsskivling och blödskinn. Tidigare beskrevs granrottickan och tallrttickan som två raser av rottickan i Sverige, tallformen och granformen (P-formen och S-formen, P för Pine och S för Spruce). Numera är de båda formerna skilda arter.
Heterobasidion parviporum angriper gran i hela Sverige och orsakar rotröta. Inventeringar visar att c:a 15 % av granarna i södra och mellersta Sverige är rötskadade, men även längs Norrlandskusten är skadorna omfattande. De årliga förlusterna för skogsbruket har uppskattats till uppemot en miljard kronor, främst genom nedklassning av grantimmer till massaved, tillväxtförluster och ren träddöd. Mekaniseringen med åretruntavverkning och körskador har bidragit till rotrötans ökning, eftersom rötan sprids med sporer under sommarhalvåret till färska stubbytor och körskador, eller till friska träd via rotkontakter. Rötade stubbar kan vara infektionskälla under mer än 30 år. Rötfrekvensen ökar med stigande ålder, eftersom svampen föredrar att växa i den döda kärnveden. Rotrötan når ofta 3–4 m höjd i stammen, men kan nå avsevärt högre upp. Rötan tillväxer med 10–30 cm per år upp genom stammen. Rottickan kan även angripa och snabbt döda unga granar. Äldre röta kan i stambasen bestå av en central hålröta omgiven av mörk, vattnig lösröta och utanför denna en fastare mörk röta. I gränsen mot splintveden finns ofta en smal ring av reaktionszon. I splintveden är fuktigheten som regel för hög för rötsvampen.
Heterobasidion annosum angriper tall och förekommer i mest södra Sverige, men svåra angrepp har konstaterats som längst norrut i Hälsingland. Den angriper, förutom tall även gran, lärk, björk m.fl. arter. Tallen angrips framför allt i yngre åldrar, men angrepp i äldre tall kan lätt förbises och de angripna tallarna i Hälsingland var100 år. Hos tall ger rotrötan en annan bild och är begränsad till Syd- och Mellansverige. Tallen kan dö på kort tid av angreppet. En på våren grön tall kan stå med helt rödbrun krona på hösten. Rötan angriper den näringsförande innerbarken kring trädets rothals där också tickor utbildas. Rötterna försvagas snabbt och dödas. Sekundära angrepp av märgborrar kan bidra till trädets död. Till skillnad från granen är kärnved av tall mycket resistent mot rötsvamp utom mot talltickan.
Infektion: Gallringsstubbar efter sommaravverkningar är kanske den vanligaste infektionsvägen för rottickan, men även körskador på rötter och stammar är inkörsportar. Temperaturer över 5°C medför risk för sporinfektion. Risken ökar med stigande temperatur.
Motåtgärder: Genom att göra avverkningar under vintern undviker man sporinfektioner. Infektion genom körskador kan minskas genom att använda skonsamma fordon, ökat stickvägsavstånd och genom att risa stickvägarna väl. Ur rötsynpunkt är det också en fördel att minska antalet gallringar och att inte göra förstagallringen för tidigt under omloppstiden. Är den fullvuxna skogen kraftigt angripen, bör tidig slutavverkning övervägas. På rotrötefria marker kan förebyggande behandling löna sig genom att skyddsbehandla de färska stubbarna, i första hand efter gallring. De två dominerande metoderna är dels behandling av granstubbarna med urealösning, dels behandling med en konkurrerande rötsvamp (pergamentsvamp), som inte angriper levande träd. Se även ureabehandling.
Skogsencyklopedin