syftinstrument för direkt bestämning av grundyta per hektar i ett bestånd. Relaskop förekommer i olika utföranden, t.ex. kikarrelaskop, prismarelaskop, spaltrelaskop, spegelrelaskop. Relaskop används för att på ett enkelt sätt uppskatta grundytan och trädslagsfördelningen i ett bestånd.
Vid relaskopmätning räknas antalet träd som fyller spaltöppningen. Antalet representerar grundytan i m2 per hektar. Relaskopmätning fordrar mycket träning för att ge säkra värden. Felkällorna är många. Lutningar ger t.ex. systematiskt för låga värden och måste kompenseras. De främsta fördelarna med ett relaskop är att mätningen snabbt kan utföras av en person samt att uttagningen av provträd underlättas. Nackdelarna är svårighet att avgöra om gränsträden skall hänföras till ytan eller ej samt vid arbete i lutande terräng. I bestånd med skymd sikt måste klave och måttband användas liksom vid all kontroll av gränsträden. Relaskopinventering är en skogsinventering som bygger på relaskopmätning. Relaskopklave är en klave försedd med syftanordning för tillämpning av relaskopklavemetoden där man med hjälp av relaskopklave och ett basmått uppskattar grundytan i ett bestånd och dess fördelning på träddiametrar. Relaskoptabeller används för uppskattning av ett bestånds volym med grundyta och övre höjd som ingångsvärden. I Jonsons relaskoptabell finns även hjälplinjer för bedömning av beståndets massaslutenhet. Relaskopytan är en form av variabel cirkelprovyta. Ytans areal (den s.k. gränscirkeln) varierar med diametern på träden så att större träd automatiskt räknas på en större areal än mindre träd. Vid mätning med relaskop motsvarar alla träd som täcker relaskopöppningen (dvs. befinner sig inom gränscirkeln) en viss grundyta, t.ex. 1m2/ha vid en relativ ytradie av 1/50. Den relativa ytradie (förhållandet träddiameter/ytradie), som normalt används, varierar mellan 1/25 och 1/50. Då man erhållit grundytan för respektive provyta, fås volymen per hektar i någon tabell med ingång vanligen efter medelhöjd och grundyta.
Relaskopets funktion bygger på likformiga trianglar där referenstriangeln utgörs av instrumentets spaltbredd och avstånd till ögat. Dess principer klargjordes av den österrikiske praktikern och skogforskaren Walter Bitterlich (1908–2008), som redan år 1931 hade utrett idén bakom relaskopets funktion, men p.g.a. världskriget presenterades inte teorierna skriftligen förrän 1948 i hans doktorsavhandling (Die Winkelzählprobe) året därpå vid Universität für Bodenkultur, Wien, där han senare blev professor.
Skogsencyklopedin