ständigt grön skog i områden med åtminstone 1500–2000 mm årsnederbörd utan markerade torrperioder. Årsmedeltemperaturen är c:a 25 °C. Egentlig regnskog, s.k. tropisk regnskog, finns enbart i tropikerna. Tempererad regnskog förekommer i områden med fuktiga västvindar under större delen av året, t.ex. i British Columbias kustområden, i södra Chile och på Nya Zeeland. Bergsregnskogar och lågvuxna s.k. dimskogar finns på höga berg inom regnskogsområdena och även på andra bergssidor som är utsatta för rikligt regngivande vindar. Tropiska låglandsregnskogar växer i tre skikt, varav det översta når 60 m.
Träden kan sällan föröka sig utom i luckor som uppstår genom att ett eller flera träd faller omkull eller genom att de fälls för svedjejordbruk. I luckorna sker en mycket snabb föryngring med ljusälskande pionjärarter som på ett år kan växa 9 m. Återhämtningen av biomassan går oerhört snabbt så länge ekosystemet inte är allvarligt rubbat. Så mycket som 175 ton per ha kan vara tillbaka efter 15 år. Till större delen utgörs föryngringen av andra arter än de som utgör den mogna skogen, vars trädarter successivt ersätter de nämnda pionjärträden. Tredje generationens trädarter är skuggtåliga under sin föryngringsfas och tar så småningom över helt.
Biomassaproduktionen och nedbrytningen sker i mogen regnskog så gott som helt i trädskikten och ovan markytan. Omsättningen är tämligen rask och man har funnit att centralamerikanska regnskogar omsätter hela sin biomassa på 120 år. Vissa arter är dock betydligt mer långlivade och kan bli flera hundra år gamla. Vilka arter som återkommer i en lucka tycks bero på slumpen. Härvid är luckans storlek och omgivning av betydelse, liksom vilka arter som råkar fröa av sig då luckan uppkommer, vilka plantor som redan finns på marken, fröspridning med vind och djur samt vilka frön som ligger väntande i marken.
Tillväxten i regnskog är liten. Pionjärträden växer till en början med 10–15 m3 per ha och år. Efter 100 år är regnskogen nere i en produktion av 3 m3 i medeltal. Av detta ligger kanske drygt hälften på timmerdimensioner, varav de kommersiella arterna står för 0,1–0,7 m3. Virkesförråden ligger ofta runt drygt 300 m3 per hektar.
Artrikedomen är ett av regnskogens karaktärsdrag och ett hektar kan hysa ett eller flera hundratal arter. Alla är inte städsegröna, utan en del fäller periodvis alla sina blad och står då helt avlövade. På vissa ställen, som i Syd- och Sydostasien, kan en enda artrik växtfamilj (i det fallet Dipterocarpus-växter) dominera. Södra halvklotets tempererade regnskogar har många städsegröna lövträd och ofta en hel del barrträd. Norra halvklotets regnskogar domineras helt av ganska få men högvuxna barrträd.
Avverkningar i regnskog, t.ex. genom svedjejordbruk, leder lätt till att regnskogarna omförs till gräsmarker. Föryngringar med regnskogsarter spolieras inte sällan av bränder medan savannträd har lättare att klara sig. De lövfällande träden kan ta överhanden varvid ljusinstrålningen ökar och möjligheterna att återfå regnskogsekosystem omintetgörs. Metoder för aktivt skogsbruk med bibehållen regnskogskaraktär finns dock. Avverkning kan ske i form av plockhuggning och i Afrika och Latinamerika tas då 10–15 m3 ut per hektar, i Sydostasien 50–100 m3. Trädslagen som avverkas är mahogny, meranti, gabon och rosenträ. Överlag måste avverkningsformerna ta sikte på regnskogarnas naturliga sätt att föryngra sig i luckor. Flera system har provats på olika håll i tropikerna. I de flesta fall handlar det då om selektiv fällning eller plockhuggning, varvid skogen skall bibehållas olikåldrig och skogsekosystemet intakt. Man beräknar att uppemot 1 % av den slutna tropiska regnskogen plockhuggs varje år. Vissa försök förefaller visa att de teoretiska modellerna fungerar, men så är inte alltid fallet.
Fungerande skötselmetoder saknas oftast där regnskogar avverkas och skogsbruk orsakar ofta stora skador genom fällningsskador, transporter, erosion, fragmentering av sammanhängande skogsområden och genom att vägbyggandet gör skogar åtkomliga för bl.a. svedjebrukare. Malayan Uniform System (MUS) var ett system som visserligen hindrade avskogning, men inte bevarade regnskogen och mångfalden, utan gav likformighet. Metoden byggde på föryngring genom de plantor som redan fanns på marken. Vid avverkning togs inte enbart de kommersiellt gångbara arterna och dimensionerna (diameter över 40 cm) ut, utan även andra stora träd. Som fallet är i Sydostasien består föryngringen ofta av kommersiellt gångbara dipterocarpus-arter och resultatet blev mer eller mindre enskiktade och likåldriga bestånd som tänktes kunna avverkas efter ytterligare c:a 70 år. Systemet tillämpades i låglandsregnskogar, men har upphört sedan dessa i stor utsträckning försvunnit. Liberation thinning tillämpas på Sarawak och i Costa Rica, där man efter plockhuggning friställer utvalda stammar som man vill satsa på, vilka då ökar sin tillväxt. Avverkningarna är mycket försiktiga och systemet påstås ge kontinuitet. I Surinam testas Celos-systemet där grundytan sänks från 30 till 15 m2 och den första avverkningen omfattar c:a 20 m3 per hektar. Viss konkurrensminskande rensing genomförs samtidigt och genom fortsatta gallringar under 20 år hålls grundytan under 20 m2. Tillväxten på gangvirkesstammarna ökar och ett kommersiellt uttag av 40m3 är möjligt vart tjugonde år. En form av korridorhuggning tillämpas i Peru varivid en c:a 40 meter bred remsa kalavverkas. Systemet liknar ekologiskt det ursprungliga och uthålliga svedjejordbruket. Rätt utförd skall metoden inte behöva leda till vare sig artutarmning eller förändringar av ekosystemet genom att stora arealer lämnas helt orörda. Plantering av kommersiella arter har inte haft någon större framgång i brist på lämpliga metoder.
Regnskogens produktion inskränker sig inte enbart till virke. Bambu, rotting, kådor och vilt hör också till produktionen. Utnyttjandet av produktionen utökas att omfatta allt fler arter och produkter. Se även avskogning.
Skogsencyklopedin