helt eller övervägande kristallin, oftast massformig, mer eller mindre kiselsyrarik silikatbergart av växlande färg, oftast svart till grå men förekommer också som röd, rödbrun eller brunviolett. Namnet användes under antiken som beteckning på bergarter med röd (purpurröd) färg, lämpliga att använda som ornamentsten. Geologerna använder idag termen för bergarter med porfyrisk textur, där större kristaller av kvarts, fältspat, hornblände m.m. ligger inbäddade i en mer finkornig grundmassa (matrix). Texturen uppkommer då en magma kyls och börjar kristallisera, varvid de större kristallerna kan växa fritt i smältan och bilda så kallade strökorn eller fenokrister. En senare, snabb avkylning av magman leder till att denna stelnar till en grundmassa med vanligen finkornig eller tät, ibland till och med glasig textur. I denna grundmassa blir de först bildade kristallerna inbäddade. Beteckningen porfyr används i Sverige mest för kiselsyrarika (sura) vulkaniska bergarter, men också för gångbergarter (sprickfyllnader) kallade gångporfyrer och för vissa graniter (porfyrgraniter) som ofta kristalliserat på ringa djup i jordskorpan. Sålunda har porfyr bildats dels genom stelning av lava på eller strax under jordytan, dels genom avlagring av och ”förstening” av vulkanisk aska. Karakteristiskt för bergarten är kristaller av i första hand kvarts och fältspat utströdda i den finkorniga eller täta grundmassan. Porfyr är vanlig i norra Dalarna samt södra Härjedalen men liknande bergarter uppträder även i Småland. I Dalarna har bergarten nyttjats vid tillverkning av bl.a. smycken och prydnadsföremål i det forna Älvdalens porfyrverk.
Skogsencyklopedin