jordmån som förekommer i kalltempererade, fuktiga (humida) klimat, oftast i barrskogsmiljö. Den är Sveriges vanligaste jordmån och utgör c:a 70 % av arealen fast mark. Ordet podsol kommer av ryska pod (under) och zola (aska). Podsol karakteriseras av de olika mer eller mindre tydliga skikten eller horisonterna. De olika horisonterna betecknas med bokstäverna L (förnalager), O (mårlager), A (humusblandad övergångszon), E (blekjord), B (rostjord) och C (underlag). Ofta ges också ett index för att närmare specificera horisontens egenskaper. Rostjorden kallas därför för Bs där ”s” står för seskvioxider och syftar på en ansamling av järn- och aluminiumföreningar.
I mårlagret sker nedbrytningen av förnan. Under denna process bildas kelater genom mikroorganismers aktivitet i marken. Kelaterna består av vattenlösliga komplexa föreningar mellan humus och oorganiska ämnen, främst järn och aluminium. Tillsammans med organiska syror med låga pH-värden medverkar de i vittringen och därmed uppkomsten av blekjorden. När kelaterna rör sig från ytan mot djupet sker reaktioner med olika vittringsprodukter, bl.a. från blekjorden. Dessa utfälls och ackumuleras och bildar anrikningshorisonten – rostjorden.
Enligt svensk nomenklatur förekommer följande podsoltyper: Lavpodsol utbildas på torra marker och har ett tunt humuslager och svagt utbildad blekjord och rostjord. Järnpodsol förekommer på väl dränerade marker och har en rostfärgad anrikningshorisont som huvudsakligen utbildas av järn- och aluminiumhydroxider. Järnhumuspodsol är en järnpodsol där de översta centimetrarna av anrikningshorisonten är mörkfärgad p.g.a. humus. Humuspodsol utbildas på dåligt dränerade marker med tidvis högt grundvatten och får därför anrikningshorisonten till stor del mörkfärgad av organiska ämnen och blekjorden blir ”smutsig”.
Enligt jordmånsordningarna i Soil Taxonomy benämns jordmånen spodosol, vilket är en näringsfattig skogsjordmån med lågt pH och anrikning av järn- och aluminiumföreningar och humus i B-horisonten. Internationella klassifikationssystem fordrar att podsoler skall ha en anrikningshorisont, dvs. det behövs ingen utvecklad blekjord för att jordmånen skall kunna klassificeras som en podsol. I Sverige är det emellertid möjligt att differentiera dessa jordmåner, vilket har haft stor betydelse för skogsvården. Jfr jordmån, podsolering.
Skogsencyklopedin