(SFS 1987:10) lag som innehöll bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Den ingår sedan 1 januari 1999 i miljöbalken.
Enligt lagen skall varje kommun ha en översiktsplan som behandlar mark- och vattenanvändning och bebyggelseutveckling för kommunens hela yta.
Översiktsplanen redovisar kommunens bedömning av allmänna intressen. Genom områdesvisa rekommendationer anger kommunen vilka allmänna intressen som bör beaktas vid planläggning, lov och tillståndsbeslut. Rekommendationerna kan också avse var fortsatt planläggning avses ske, var kommunen avser att avsätta naturreservat eller naturvårdsområde, samt var kommunen anser att särskild hänsyn bör tas till naturvårdens eller friluftslivets intressen av jord- och skogsbruket. Översiktsplanen utgör underlag för detaljplanläggning och för beslut enligt övriga lagar. Den är inte bindande för enskilda och myndigheter.
Detaljplanen är en närmare reglering av markens användning för bebyggelse och anläggningar. För att kommunens fastställda planer skall få rättsverkan för enskilda och myndigheter måste kommunen besluta om områdesbestämmelser eller detaljplan.
Områdesbestämmelser kan användas för att säkerställa syftet med översiktsplanen. Såväl genom områdesbestämmelser som genom detaljplaner, kan skötsel av skog och vegetation regleras, men bara sådan som är av betydelse för ett exploateringsområdes funktion eller i anslutning till störande eller riskabel verksamhet.
Samråd skall ske med bl.a. länsstyrelsen när förslag till planer eller områdesbestämmelser upprättas. Kommunen skall också bereda tillfälle till samråd för bl.a. sakägare som berörs av förslaget samt organisationer och enskilda, som har väsentligt intresse av det. Även vid den efterföljande utställningen av förslag till plan eller områdesbestämmelser kan synpunkter framföras. Skogsstyrelsen skall alltid höras när skogsmark berörs. Formellt gäller planerna sedan kommunens antagande vunnit laga kraft.
Skogsencyklopedin