material uppbyggt av oordnade, hopfiltade fibrer. Papper kan vara mycket tunt men även flera millimeter tjockt, de tjockare kvaliteterna kallas kartong (eller papp). Fiberråvaran, pappersmassan, kommer i regel från växtriket och tillverkas i massafabriker.
Historik: Konsten att tillverka papper har sitt ursprung dels i Egypten omkring 3000 f.Kr. då man började tillverka papyrusrullar att skriva på, dels i Kina där man sedan okänd tid kunnat tillverka papper av utfällda växtfiber. Omkring 600 e.Kr. nådde tekniken Japan, medan det dröjde till 1200-talet innan den europeiska produktionen började i Spanien och Italien. Handpappersbruk, ofta drivna som familjeföretag, blev snart mycket vanliga runt om i Europa. Sedan konsten att trycka med lösa typer uppfunnits på 1400-talet ökade papperskonsumtionen snabbt. I Norden började man importera papper först vid mitten av 1300-talet och det skulle dröja över 200 år innan den svenska tillverkningen kunde börja med en s.k. papperskvarn, som Gustav Vasa gett tillstånd att bygga i Norrström i Stockholm och vars verksamhet startade 1560. Något senare påbörjades papperstillverkning i bl.a. Klippan (1573) – då ännu danskt, Uddby-Tyresö (1621), Linköping (1628), Norrköping (1633), Fiskeby (1637) – det äldsta fortfarande producerande pappersbruket i Sverige, Mölndal (1653), Lessebo (1693) o.s.v. Fram till 1830 anlades 110 s.k. handpappersbruk i landet. Papper uppfanns som skrivmaterial, men redan på 1000-talet fanns enklare papperssorter som användes som förpackningar etc. och var tillverkat av hamparep, jute m.m. Skrivmaterialet var då tillverkat av linne och senare bomullslump.
Råvara: Förr var textillump av linne eller bomull viktigaste råvara. Under 1800-talet spelade halm och andra gräs en viktig roll som råvaror till papper. Först i slutet av 1800-talet blev vedfibrerna, cellulosan, den dominerande råvaran. Fortfarande produceras miljontals ton papper av textillump och halm, mestadels i u-länderna. En annan viktig råvara är returpapper, som redan 1980 stod för 25 % av världsproduktionen, och dess andel var då nästan jämbördig med den blekta kemiska massan från ved. Den oblekta kemiska massan och den mekaniska pappersmassan svarade för c:a 20% vardera. Lump och icke-vedfibrer, främst rishalm, hade en andel på c:a 4 %. Den resterande andelen var mineraliska fyllnadsmedel (fyllmedlen) och utgjorde då c:a 4,6 % men har sedan, liksom returpapperet, ökat i betydelse. Förutom pappersmassa innehåller papper ofta kemiska tillsatser, främst lim, vars uppgift är att stöta bort vatten, t.ex. för att hindra bläckskrift att sprida sig. Limmet var tidigare djurlim, men nu är modifierade hartslim vanligare. För att minska genomskinligheten hos skriv- och tryckpapper tillsätts 10–20 % fyllnadsmedel, som består av ljusa mineraliska partiklar, oftast porslinslera (kaolin) eller krita.
Tillverkning: Papper tillverkas genom att man bearbetar (mal) pappersmassa mekaniskt i vatten och därefter breder ut den utspädda fiberuppslamningen på en väv, vira, genom vilken vattnet kan rinna av. Den fibermatta som bildas lossas från viran, varefter den pressas och torkas. Tillverkningen sker i pappersmaskiner på de olika pappersbruken. Papperets egenskaper bestäms dels av vilket fiberslag man använt och dels av hur malningen utförts. Endast papper av växtfibrer kan bilda en tillräckligt stark struktur utan limtillsats. Papper har många användningsområden, vilket avspeglas i variationen i fibersammansättning och beredningsmetoder. Dessa faktorer avgör papperets optiska egenskaper, tryckbarhet, hållfasthet och hållbarhet. Kraven på t.ex. hållfasthet, vithet och renhet är olika beroende på användning.
Produkter: Det finns skriv- och tryckpapper, förpackningspapper, hygieniskt papper (t.ex. näsdukar och toalettpapper) samt tekniskt papper (t.ex. byggnadspapp och filtrerpapper). 50000 olika användningar av papper har dokumenterats. Mekanisk massa från ljusa träslag, t.ex. gran, används till tidnings- och journalpapper samt även till mittskiktet i bättre kartongkvaliteter. Till starka papper, säckar och påsar (kraftpapper) samt i ytterskikten i wellpapp används oblekt kemisk massa, huvudsakligen från barrved. Den blekta kemiska massan, både från barr- och lövved, går till finpapper, dvs. skriv- och tryckpapper. De korta fibrerna från lövveden gör papperet jämnare. Tryckpapper är numera ofta pigmentbestruket, dvs. belagt med skikt av mineral, som är dispergerade i en smet med bindemedel. Efter det att bestrykningen torkats manglas papperet, vilket ger en glättig yta som förbättrar kvaliteten på färgtryck. Den viktigaste mekaniska egenskapen hos kartong är styvheten, som till största delen är beroende av tjockleken. Därför tillverkas kartong med billigast möjliga mittskikt, t.ex. från mekanisk pappersmassa eller returpapper. Det starkare ytskiktet kommer vanligen från blekta massor. Kartongens struktur skall vara sådan att den kan vikas utan att brista. Av den totala mängden returpapper går det mesta till kartongbruken.
Viktigare papperssorter: Tidningspapper, som är den billigaste och största papperssorten, tillverkas av mekanisk massa från ved (mest gran) med nära 100 % utbyte samt returfiber. Långfibrig, kemisk massa ingår ibland i tidningspapper som förstärkning. Journalpapper, som är glättat papper för tryckning av tidskrifter och veckotidningar, består mest av mekanisk massa, men inblandning av behandlat returpapper ökar. Journalpapper innehåller fyllnadsmedel, t.ex. kaolinlera och talk. SC (superkalandrerat) kallas den lägsta kvaliteten, som kan betraktas som ett förbättrat tidningspapper. Bättre kvaliteter av journalpapper är bestrukna. LWC (light weight coated), är en vanlig kvalitet, som är avsedd för stora upplagor i djuptryck, men även för offset. Europas största journalpapperstillverkare finns i Tyskland och Finland. Med kraftpapper menades från början ett starkt brunt papper tillverkat av sulfatmassa (kraftmassa). Det blev en viktig svensk exportprodukt i form av omslagspapper, pås- och säckpapper, m.m. Begreppet kraftpapper innefattar numera även visst papper tillverkat av blekt sulfatmassa. Träfritt papper är kvalitetspapper som uteslutande produceras från blekta kemiska massor. Det är fritt från det finfördelade trä som billiga mekaniska massor består av. Trähaltigt papper, kallas kvalitetspapper som innehåller en viss andel mekaniska massor med lignin. Kartong är ett samlingsnamn på tjockare, oftast flerskiktade papper som huvudsakligen tillverkas av returpapper. Kartong för livsmedelsförpackningar tillverkas dock ej av returpapper. Falskartong medger vikning utan att brott uppstår. Vätskekartong används till dryckesförpackningar och är lukt- och smakfri. Den beläggs med plast och eventuellt aluminiumfolie. Papp kallar man grövre och enklare kartong, t.ex. takpapp, wellpapp. Bestruket papper är papper som belagts med ett täckande skikt på ena eller båda sidorna. Vanligast är kaolinlera, finmald kalksten eller krita, fasthållna med bindemedel. Papperet blir då mer ogenomskinligt och glansigare och tryckbarheten förbättras.
Den internationella handeln med papper var länge obetydlig i jämförelse med handeln med pappersmassa, men situationen är nu annorlunda. För det första beror förändringen på att vissa enhetliga papperssorter blivit så stora att det lönar sig att producera dem i specialiserade pappersmaskiner som är anslutna till massafabriker. Ju mer papper som förbrukas, desto fler kvaliteter kan produceras i sådan bulkproduktion. För det andra har tullmurar rivits, först i vissa regioner (EU, EFTA) senare globalt (GATT).
Integration av massa- och papperstillverkning är viktig i länder med stora fibertillgångar, speciellt i Norden och Nordamerika. Integrationen försvåras av den växande papperskonsumtionen, som gör det möjligt att öka insamlingen av returpapper, som i sin tur skapar utrymme för att bygga konkurrenskraftiga tidningspappersbruk baserade på lokal pappersinsamling vid Europas tätorter. Liknande förhållande råder för tillverkning av wellpappråvaror.
Pappersmassa och papper är sedan länge två av Sveriges viktigaste industriprodukter.
Skogsencyklopedin