(O3), treatomig molekyl av grundämnet syre som hör till gruppen fotokemiska oxidanter. Dessa bildas i atmosfären genom att kolväten och kväveoxider reagerar med varandra under inverkan av ultraviolett strålning från solen. Ozon är en ytterst reaktiv, instabil och i ren form explosiv gas. Den är starkt oxiderande och giftig, även i låga halter. Man kan känna igen ozon på dess egenartade doft.
Stratosfäriskt ozon absorberar infraröd strålning och tar på så sätt delvis upp den värmestrålning som sänds ut från jordytan och bidrar därigenom till växthuseffekten, men samtidigt är det också ett för jorden livsnödvändigt UV-filter. I den solbelysta stratosfären bestäms mängden ozon av balansen mellan bildning och nedbrytning av gasen. Ökade halter av de ämnen som bryter ned ozon, klorföreningar, väteföreningar, kväveoxider och syreatomer, förskjuter balansen så att det blir lägre ozonhalter och en förtunning av det viktiga ozonfiltret i stratosfären.
Marknära ozon är skadligt och förekommer från markytan och upp till en höjd av c:a 1 km. En snabb bildning av detta ozon sker vid höga halter av luftföroreningar och under högtryck sommartid, främst i tätbefolkade och industrialiserade områden. Det leder till fotokemisk smog där ozonhalten kan överstiga det hygieniska gränsvärdet. Bland växtfysiologiska verkningar kan nämnas störningar av klyvöppningarnas reglering av gasutbytet samt påskyndande av åldrandet, så att t.ex. granarnas barr blir fotosyntetiskt aktiva under kortare tid. Det kan också skada barr och löv, vilket leder till torkstress p.g.a. försämrad balans i vattenhushållningen.
Ozon används i stor skala för blekning av pappersmassa som ett alternativ till klorhaltiga produkter och som oxidationsmedel. Se även växthusgas.
Skogsencyklopedin