skogstyp i det nordsvenska skogstypsschemat. Frisk örttyp har svagt utveckat bottenskikt eller inget alls, i fältskiktet förekommer mest högörter (Geranium silvaticum, Aconitum, Lactuca alpina m.fl.) och högvuxna gräs (t.ex. Milium) samt stora ormbunkar (magnofilicider), i trädskiktet mest gran (Picea abies), lokalt ofta glasbjörk (Betula pubescens), asp (Populus tremula), gråal (Alnus incana) m.m. Återväxt av skog försvåras av det kraftiga högörtsskiktet. Granplantor växer ofta på lågor. Frisk örttyp är en vanlig ängsskogstyp, särskilt i vissa norrländska kalktrakter. Fuktig örttyp har i bottenskiktet glest med Mnium-arter m.m., i fältskiktet ängsörter, särskilt högörter (magnoherbider), t.ex. stormhatt (Aconitum), torta (Lactuca alpina), älggräs (Filipendula ulmaria), brudborste (Cirsium heterophyllum), även stora ormbunkar (magnofilicider), trädskikt av gran (Picea abies), lokalt rikligt med lövträd, t.ex. glasbjörk (Betula pubescens), gråal (Alnus incana) och asp (Populus tremula). Fuktig örttyp är en vanlig ängsskogstyp, särskilt i vissa trakter av Norrland. Våt örttyp har delvis svagt utvecklat bottenskikt med mossor såsom brunmossor (Drepanocladus-arter), Mnium-arter, i fältskiktet mest örter (delvis stora, frodiga), i trädskiktet mest lövträd såsom glasbjörk (Betula pubescens), klibbal (Alnus glutinosa), gråal (Alnus incana), sälg (Salix caprea) med inslag av gran (Picea abies). Jfr våt ört–starrtyp. Våt örttyp är en sumpskogstyp som förekommer på åtminstone delvis dåligt dränerad mark. Se vegetationstyp.
Skogsencyklopedin