enligt Skogsstyrelsens definition ett skogsområde som utifrån en samlad bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö idag har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Där finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter. Det är inte givet att fynd av rödlistad art i ett skogsbestånd innebär att det definieras som nyckelbiotop och omvänt kan t ex ett naturskogsartat bestånd utan fynd av rödlistade arter registreras som nyckelbiotop. Rödlistade arter är de arter som är upptagna på den av Naturvårdsverket fastställda listan över hotkategorier (0 till 4). Nyckelbiotoperna är ofta mindre områden, insprängda i det vanliga landskapet. Rasbranter, raviner, aspskogar, lövsumpskogar och rester av barrnaturskogar är exempel på nyckelbiotoper i skogen.
Nyckelbiotop är ett kvalitetsbegrepp för värdefull skog. Genom att kartlägga och skydda nyckelbiotoper kan stora biologiska värden bibehållas i skogarna. I nyckelbiotoper med liten naturlig störning eller påverkan av människor har skogen ofta lång kontinuitet. Här finns ofta störningskänsliga arter med dålig spridningsförmåga (se brandrefugie, gransumpskog). Nyckelbiotoper som uppstått efter en tidigare naturlig störning – t.ex. brand eller stormfällning – eller påverkan av människan, innehåller ofta arter som är knutna till vissa successionsstadier. Arter som är anpassade till kortvariga successionsstadier (gärna tidiga successionsstadier) har ofta bra spridningsförmåga. Är sådana successionsstadier ovanliga kan arterna vara rödlistade. Arter som är knutna till sena successionsstadier har ofta dålig spridningsförmåga. I biotoper med lång kontinuitet och sena successionsstadier finns många av de mest hotade arterna (se brandpräglad barrnaturskog, naturskog, betad skog). I nyckelbiotoper med speciella naturgivna förutsättningar – sumpskogar, bäckraviner, kalkrika marker, berg- och rasbranter – finns hotade arter som anpassats till särskilda ståndortsförhållanden. Där olika särdrag samverkar bildas ofta de mest intressanta biotoperna. Ett exempel är sumpskog på kalkrik berggrund (se skogsbäck, rasbrant).
Inventering av nyckelbiotoper har genomförts av skogsvårdsorganisationen (nuvarande Skogsstyrelsen) på regeringens uppdrag under perioden 1993–1998. Vid varje skogsvårdsstyrelse har det arbetat inventerare med specialutbildning i artkunskap och biotopkännedom. Vid förberedelserna inför fältarbetet har inventeringen haft underlag i form av data från den översiktliga skogsinventeringen (ÖSI), flygbilder, olika kartor, register över flora- och faunaförekomster, andra naturinventeringar, lokalkännedom hos markägare och skogstjänstemän samt kunskaper hos företrädare för den ideella naturvården. Infraröda flygbilder har varit det enskilt största underlaget i sökandet efter tänkbara nyckelbiotoper. Inventeringsresultatet lagras i databaser och redovisas bl.a. i form av kartor. Markägare som berörs av funna nyckelbiotoper informeras med beskrivning och kartutskrifter. Skogsstyrelsen registrerar fortlöpande nya fynd av nyckelbiotoper.
Skogsencyklopedin