process i naturen där organiskt material, framför allt döda växter, alger, svampar och djur, omvandlas till främst oorganiska molekyler som koldioxid, vatten och mineralsalter, genom biologisk nedbrytning. Nedbrytningen är en förruttnelseprocess som ur mänskligt perspektiv kan vara både nyttig och skadlig. Nyttig är frigörelsen av näring, men skadlig är t.ex. virkesröta och sjukdomar hos växter, djur och människor. De viktigaste nedbrytande organismerna, destruenterna, är svampar och bakterier, som utvinner energi för sin biomassaproduktion genom att oxidera det organiska materialet till främst koldioxid. En viktig roll i mineraliseringen spelar bakteriegruppen aktinomyceter. Svampmycel står för en viktig och stor del av nedbrytningen av organisk substans genom att det breder ut sig i eller på något substrat där det avsöndrar enzymer som bryter ned substratet till den näringslösning som de förnanedbrytande svamparna lever av.
Nedbrytning sker i flera steg, varvid det organiska materialet sönderdelas till allt mindre molekyler av olika organismgrupper samtidigt som värme frigörs. Processen är nödvändig för frigörandet av organiskt bundna näringsämnen, t.ex. kväve, fosfor, svavel i förna och humus, så att dessa överförs till växttillgänglig form. I princip innebär mineralisering att organiskt material bryts ned till sina ursprungliga beståndsdelar. Hastigheten och slutresultatet är beroende dels av substansernas kemiska karaktär, dels av miljön. Frigörande av näringsämnen till följd av nedbrytning och vittring är i många fall en begränsande faktor i Norrlands inland där klimatet är kallt.
Skogsencyklopedin