åtgärder för att från vetenskaplig och social synpunkt skydda och vårda naturen. Naturvård kan bedrivas dels genom bevarande av hotade arter och naturmiljöer, dels genom restaurering och nyskapande av skadade, hotade eller försvunna populationer eller naturmiljöer. Arbetet syftar till att skapa förutsättningar för den naturliga biologiska mångfaldens fortlevnad samt för ett rikt friluftsliv.
Naturvård regleras juridiskt i miljöbalken, som fastslår att naturvård är såväl en statlig som en kommunal angelägenhet. Genom riksdagsbeslut 1991 fastslogs dessutom att miljö- och naturvård är en del av respektive sektors och närings ansvar. Naturvårdsverket är den centrala naturvårdsmyndigheten i Sverige. Regionalt har länsstyrelserna det övergripande ansvaret för naturvården. Skogsstyrelsen har motsvarande ansvar för att naturvårdspolitiken genomförs i skogsbruket. Sverige har anslutit sig till flera internationella konventioner på naturvårdsområdet, bl.a. Bernkonventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter, Riokonventionen om biologisk mångfald samt Ramsarkonventionen om skydd av värdefulla våtmarker.
Naturvården i Sverige fick sin inspiration från USA och världens första nationalpark, Yellowstone (1872). Den första svenska naturskyddslagen (1909) möjliggjorde inrättandet av nationalparker, som var tänkta att lämnas för fri utveckling. I vissa fall visade det sig dock att fortsatt skötsel krävdes för att bibehålla naturvärdena. Gradvis kom begreppet naturvård att ta över arenan. 1964 kom naturvårdslagen och 1963 inrättades Statens naturvårdsnämnd, som 1967 uppgick i det då nybildade Naturvårdsverket. Under 1970-talet kom de första åläggandena på jord- och skogsbruket att ta hänsyn till naturen i sin verksamhet genom nya paragrafer i bl.a. skogsvårdslagen. Det var början till det senare utvecklade sektorsansvaret för naturvården. I skogslandskapet innebär god naturvård i dag en samverkan mellan statligt och kommunalt områdesskydd, främst i form av naturreservat, och skogsbrukets naturhänsyn i olika skalor.
Inom skogsbruket finns två principiellt skilda synsätt på hur naturvården ska utformas. Det rådande synsättet innebär generell hänsyn över hela arealen. Vid varje enskilt skoglig åtgärd skall hänsyn tas utifrån områdets förutsättningar. Gällande lagstiftning (1999) förutsätter generell hänsyn. Det andra synsättet är differentierad markanvändning. Funktionell naturvård syftar till att vara ändamålsenlig och kostnadseffektiv.
Naturvård på beståndsnivå syftar till att gynna den biologiska mångfalden så mycket som möjligt. Naturhänsyn på beståndsnivå innefattar t.ex. att lämna död ved, boträd, trädgrupper och lövträd efter avverkning. Andra former av naturhänsyn är att lämna skyddszoner mot vattendrag och odlingsmark, lämna högstubbar eller lågor, spara bärande träd. Man kan också anpassa hyggens utformning till terrängen.
Naturvård på landskapsnivå är ett begrepp som ligger steget över den naturvårdshänsyn som tas på beståndsnivå. Problemställningen är den att ingen art kan existera på en alltför begränsad areal. Dagens skogsbruksmetoder splittrar upp skogslandskapet i bestånd. Denna fragmentering är inget problem för lättrörliga arter, medan andra arter kan drabbas hårt. Ett bestånd som sparas för att det hyser en god artrikedom kan i praktiken vara en värdelös åtgärd om angränsande skog är annorlunda. Arter med dålig rörlighet har ingen chans att sprida sig utanför beståndet, och om de slås ut kan inga artfränder invandra i deras ställe. Målsättningen med naturvård på landskapsnivå är alltså att skapa större sammanhängande områden, inom vilka arter fritt kan röra sig. Fragmenteringen (beståndsindelningen) begränsas i största möjliga mån på dessa områden, så att arter inte slås ut lika lätt p.g.a. låg rörlighet.
Planering av naturvård måste föregås av en naturvärdeinventering som resulterar i en lista över skyddsvärda arter och biotoper. Denna inventering kan genomföras separat eller samtidigt med upprättandet av skogsbruksplan. Naturvärdena, dvs. skyddsvärda arter och biotoper, överförs till skogsbruksplanen och omsätts till konkreta mål. Skogsskötseln anpassas sedan efter dessa mål. Inför varje skogsvårdsåtgärd ska skyddsvärda områden vara väl utmärkta med snitslar, eller på annat sätt. Denna åtgärd bör utföras då det fortfarande är barmark, eftersom snötäckt mark försvårar en riktig avgränsning. En mindre skogsägare kan kontakta länsstyrelsen, Skogsstyrelsen eller Sveriges Naturvårdsförbund för tips om inventering och naturvårdsarbetets praktiska utformning. Jfr naturhänsyn, nationalpark, naturreservat, naturskydd, landskapsvård, biologisk mångfald, kulurmiljövård. Se även miljövård.
Skogsencyklopedin