lag (1987:12) om hushållning med naturresurser som syftade till en långsiktigt god hushållning med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt. Hushållning innebär både att bevara natur- och kulturvärden och att skonsamt nyttja naturresurser för t.ex. skogsbruk, vägar och friluftsliv. Vidare skall möjligheterna till en mångsidig användning av mark och vatten värnas. Lagens bestämmelser ingår sedan 1 januari 1999 i miljöbalken.
Lagen innehöll dels grundläggande hushållningsbestämmelser och dels särskilda bestämmelser om hushållning för vissa delar av riket, t.ex. områden där turism och friluftsliv särskilt skall beaktas, större industrier inte får komma till stånd och endast viss typ av anläggningar får uppföras samt för vattenområden och älvsträckor som inte får utnyttjas för vattenkraftändamål. Vissa slags anläggningar, t.ex. massafabriker och pappersbruk, får inte anläggas utan tillstånd av regeringen.
I lagen finns även bestämmelser om att ansökan om tillstånd enligt naturresurslagen samt enligt t.ex. miljöbalken och väglagen skall föregås av en miljökonsekvensbeskrivning, som skall redovisa anläggningens inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser.
Bestämmelserna i 3 kap. innebar att skogsmarken har ett skydd mot olika exploateringsföretag. Samtidigt medför kraven på bevarad natur- och kulturmiljö och bibehållande av områdenas helheltskaraktär stora krav på hänsyn från skogsbrukets sida. Bestämmelserna är dock inget hinder för ett normalt skogsbruk. Bevarandeintressen kan medföra krav på hänsyn och restriktioner för skogsbruket, inte minst i fjäll- och skärgårdsområden. Mark- och vattenområden som p.g.a. natur- eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet är betydelsefulla från allmän synpunkt, skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. De områden som är av riksintresse skall skyddas mot sådana åtgärder. Vidare skall behovet av områden för friluftsliv i närheten av tätorter särskilt beaktas (2 kap. § 6).
Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får bara komma till stånd, om det kan ske utan att områdenas natur- och kulturvärden påtagligt skadas. Däremot hindrar inte bestämmelserna den normala utvecklingen av befintliga tätorter eller det lokala näringslivet. Markanvändning regleras i speciallagar som reglerar mark- och vattenanvändningen, och som har anknytning till naturresurslagen. Detta gäller bl.a. plan- och bygglagen, naturvårdslagen, miljöskyddslagen och vattenlagen, men däremot inte skogsvårdslagen.
Skogsmark som produktionsresurs berörs dels i regler som värnar om skogsmarken och möjligheterna till rationellt skogsbruk, dels i regler som skyddar andra intressen, vilka mer eller mindre konkurrerar med skogsbruk: t.ex. naturvård, kulturminnesvård och friluftsliv. För skogsmarken som produktionsresurs gäller att ”Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra rationellt skogsbruk” (2 kap. § 4). Praktiskt innebär reglerna att bebyggelse, anläggningar och andra exploateringsföretag skall lokaliseras med hänsyn till skogsbruket. När exploatering av skogsmark måste ske bör detta göras så att skogsbrukets intressen skadas så lite som möjligt och att mark med den bästa biologiska produktionsförmågan undviks. Det faller på skogsstyrelsen att i samråd med länsstyrelsen ange områden som har betydelse för skogsnäringen. Skärgårdar och kustområden samt de stora sjöarna med öar och strandområden tillhör de områden som omfattas av bestämmelser (3 kap.). Dessa områden är av riksintresse i sin helhet med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns där. Se miljöbalken.
Skogsencyklopedin