(1) föryngring av eller i bestånd genom självsådd eller skottskjutning från träden i det befintliga beståndet.
– (2) samlande benämning på metoder att aktivt föryngra bestånd enligt (1) ovan. De mer passiva begreppen självföryngring och naturlig återväxt bör inte användas i denna betydelse.
Naturlig föryngring genom fröträdsställning eller skärmställning är den dominerande metoden och är den näst vanligaste föryngringsmetoden efter plantering. Ibland används kantföryngring utan fröträd. Denna utförs vanligen som långsmala hyggen och är främst tillämplig för gran. För att det ska fungera måste minst en av kanterna bestå av mogen skog som kan sprida frön. Luckhuggning och beståndsföryngring räknas också till naturlig föryngring liksom föryngring genom rotskott och stubbskott som kan nyttjas praktiskt vid odling av vissa lövträd.
Naturlig föryngring kräver goda naturliga förutsättningar beträffande trädbestånd, klimat och marktyp för att lyckas. Dessutom fordras en rad aktiva åtgärder. För att förbättra frögroning och planttillväxt, utför man i regel någon form av markbehandling. Vid föryngring av tall på friska marker behövs t.ex. vanligen någon form av mekanisk markberedning. Föryngringsarbetet påbörjas ofta genom en förhuggning. Vid föryngring av t.ex. bokskog i södra Sverige är goda fröår ett krav. Vid naturlig föryngring av tall erhålles regelmässigt rika fröfall från och med fjärde året efter det att fröträden friställts.
Naturlig föryngring under högskärm används om naturlig föryngring kräver skydd för att minska risken för frostskador, minska risken för försumpning, dämpa markvegetationen, lindra effekterna av snytbaggeangrepp eller för att gynna kvalitetsutvecklingen genom tillbakatryckt tillväxt hos plantorna.
– (3) benämning på det plantbestånd som blir resultatet av metoden naturlig föryngring (2).
Skogsencyklopedin