våtmark med torvbildande växtsamhällen. Myr behöver ej vara torvmark i den meningen att torvdjupet skall vara minst 0,3 m. Myr är samlingsterm för blötmarker av vitt skilda ursprung, där huvudtyperna är kärr och mosse. Myrar har utvecklats i olika riktningar sedan sjöar börjat växa igen, mycket beroende på topografin. P.g.a. torvtillväxten har området blivit allt fattigare på växtnäring och ibland helt avskurits från fastmarkens grundvatten så att det enda vattentillskottet sker i form av regn och snö. Sådana myrar kallas mossar. Har dessutom torvtillväxten gjort så att de kommit att höja sig över omgivningen kallas de högmossar. De myrar eller myrdelar som inte avskurits från grundvattentillförseln kallas kärr.
Många myrar har en yta med tuvor och höljor, i norr ofta i form av strängar och av dessa dämda flarkar med vatten. Strängarna och flarkarna följer höjdkurvorna, dvs. de går i rät vinkel mot lutningen. Ibland kan strängarna växa sig så höga att de uppdämda flarkarna bildar små kärr och man talar då om blandmyrar. Sådana är särskilt vanliga i norr. Beroende på hur blöt och fast en myr är, skiljer man mellan ristuvor (med eller utan träd), fastmattor, mjukmattor och lösbottnar, vartill kommer myrgölar och bl.a. rätt blöta men relativt fasta, frodiga eller i vissa fall starkt tuvade högstarrkärr.
Myrar är vanligen trädlösa eller glest beväxta med träd. Vegetationens sammansättning varierar kraftigt, beroende på vattnets ursprung och näringshalt. Mossevegetationen är mycket artfattig utom vid oceankusterna. Kärrvegetationen bildar en sekvens från ganska artfattiga fattigkärr över mellankärr till artrika rikkärr, och bland de senare s.k. extremrikkärr med inslag av kalkberoende arter. Myrarnas olika vegetationstyper brukar sammanfattas som myrserien. Vegetationen bildar ofta s.k. myrkomplex. Även komplicerat sammansatta större myrar kallas dock myrkomplex.
Boniteten understiger 1 m3sk per ha, varför myr klassas som impediment och inte som skogsmark. Rätten att bedriva skogsbruk är därför inte självklar. Ofta åtnjuter myrmarker någon form av skydd, varför reguljärt skogsbruk eller gödsling och dikning för att utvinna mer produktiv skogsmark sällan kommer ifråga.
Ägoslaget myr utgör 4,6 miljoner ha av Sveriges landareal eller 11 %. De största myrarealerna finns i Norrlands inland där olika former av myrar förekommer, t.ex. hängmyrar och strängmyrar. I Götaland finns tämligen stora arealer i Småland. Kustområdena är myrfattiga. Finland är betydligt mer präglat än Sverige av myrlandskap, särskilt de norra och mellersta delarna. Globalt finns de största myrarealerna i Ryssland och Kanada. Jfr torvmark, skogbevuxen myr.
Skogsencyklopedin