en utbredd och betydelsefull symbios där vissa svamparter växer associerade med kärlväxters rötter och bildar mykorrhizarötter. Svampar som bildar mykorrhiza kallas mykorrhizasvampar. Växter och mykorrhizasvampar har samexisterat och samevolverat så länge det har funnits växter på jorder, mer än 400 miljoner år. Mer än 80 % av jordens växtarter, däribland alla träd, har mykorrhiza. I naturen har dessa mykorrhizaberoende växtarter i princip alltid alla sina rötter försedda med mykorrhiza. Vanligen är mykorrhiza mutualistisk, dvs. svamp och växt drar nytta av varandra. Undantagsvis kan den vara svagt parasitisk.
Symbiosen innebär att växten förser svampen med energi (kolhydrater) samtidigt som en betydande del (gäller örtartade växter) eller merparten (gäller vedartade växter) av växtens egna närings- och vattenbehov tillgodoses av svampen. Mykorrhizasymbiosen är central för markens mångfald och dess omsättning av energi, näring och vatten i alla terrestra ekosystem.
Olika svamp- och växtgrupper bildar olika typer av mykorrhiza. Den delas vanligen in i ektomykorrhiza och endomykorrhiza utifrån hur den ser ut morfologiskt. I båda fallen växer svampens mycel ut från rötterna och förstorar kraftigt rotsystemet och rötternas kontaktyta mot marken. Svamphyferna har dessutom effektiva enzymer för att mobilisera och ta upp näring från marken.
Ektomykorrhiza är makroskopisk och är synlig – mykorrhizarotspetsarna är uppsvullna genom att de innesluts av svamphyfer, s.k. mantel, och att hyferna växer in mellan rotcellerna och bildar ett s.k. Hartigs nätverk (hyferna är extracellulära). Ektomykorrhiza förekommer hos alla barrträd, många lövträd, bl a ek, bok, sydbok och björk och ett fåtal, oftast vedartade, örter. Ektomykorrhizasvamparnas trädsymbios ger dem god tillgång på energi och de har därför oftast stora fruktkroppar, såsom flugsvampar, spindelskivlingar, riskor, kremlor, soppar och kantareller. Nästan alla matsvampar är mykorrhizasvampar. Medan fruktkropparna är kortlivade kan de oftast många kvadratmeter stora markmycelen (individerna) fortleva många decennier eller t.o.m. sekler. Mer än 25 000 arter svampar i världen (> 1 500 i Norden) bildar ektomykorrhiza.
Endomykorrhiza är inte synlig makroskopiskt. Hos den endotrofa mykorrhizan växer hyferna även in i rötternas celler (intracellulärt). Det finns tre huvudtyper av endomykorrhiza. Arbuskulär mykorrhiza (AM) är den mest ursprungliga och utbredda typen av alla mykorrhizatyper. Den kallades tidigare vesikulär-arbuskulär mykorrhiza, som förkortades till VA-mykorrhiza. Den förekommer hos de allra flesta örter, inklusive våra kulturväxter, och är den huvudsakliga mykorrhizatypen i t.ex. tropisk regnskog, gräsekosystem och tempererad lövskog, bl.a. hos alm och ask. Arbuskulära mykorrhizasvampar är asexuella och bildar inga fruktkoppar. Globalt är drygt 200 arter kända. Ericoid mykorrhiza (ljungmykorrhiza) finns hos ljungväxter, t.ex. blåbär, lingon och ljung. De svampar som bildar ljungmykorrhiza bildar oftast inga fruktkroppar, är asexuella eller sporsäcksvampar med små fruktkroppar. Orkidemykorrhiza bildas hos orkideer främst av basidiesvampar och är förutom en mutualistisk symbios också en förutsättning för att orkideernas frön skall gro och utvecklas. Även tallört och pyrolarter bildar typer av endomykorrhiza.
Skogsencyklopedin