landform eller jordart som består av material som transporterats, blandats och avlagrats av glaciär eller inlandsis och som blandats upp med tidigare avlagrade lösa jordlager (nedärvda sediment), dvs. block, sten, grus, sand, silt och lera i blandning. Fraktionerna från mellangrus ner till ler utgör moränens grundmassa, vilken också utgör grunden för indelningen av moränerna. Förekomst av morän förutsätter alltså att landet någon gång varit täckt av inlandsis. Morän har bildats både vid botten av den rörliga glaciären och vid den smältande iskanten. Beroende på hur den bildats kan man urskilja flera moräntyper, bl.a. bottenmorän, utsmältningsmorän och flytmorän.
Bottenmorän består av material som utsatts för hårt tryck av isen genom att den befunnit sig i isens nedre delar och avsatts under isen. Bottenmoränen blir hårt packad och kallades förr pinnmo.
Ytmorän är mer lucker och har avsatts av en mer eller mindre stillastående is, vilket har lett till att landformerna då blivit kulliga eller småkulliga. Dess tjocklek varierar från någon meter till några tiotals meter. Där moränen avlämnades gav den upphov till landformer som ännu karakteriserar landskapet.
Beroende på var i isens närhet moränen avsatts benämns den t.ex. drumlin och radialmorän (långsträckt rygg i isrörelsens riktning) eller rogenmorän, ändmorän och De Geer-morän (tvärställd mot isens rörelseriktning) eller dödismorän och veikimorän (moränbacklandskap med kullar utan egentlig orientering) samt moränslätt med utjämnade terrängformer. Moränerna uppträder i landskapet tillsammans med isälvssediment och sjö- eller havssediment, vilka oftast vilar på en underliggande morän, och med berg i dagen.
Svallad morän finns under högsta kustlinjen och saknar de finaste kornstorlekarna (silt och ler) i ytan, vilket gör den något mindre bördig än osvallad morän. Det svallade ytskiktet är i regel högst några decimeter mäktigt. Svallningens intensitet har styrts av moränavlagringens exposition för abrasion (inverkan av vågor och strömmar). Om mäktigheten hos det svallade ytskiktet överstiger 50 cm klassificeras avlagringen som svallsediment.
Moränens ursprung och sammansättning (textur) ger den olika ståndortsbildande egenskaper. Innehåller den lättvittrade mineral blir näringsutbudet från förråden högre och marken därmed bördigare. Innehåller moränen stor andel finkorniga fraktioner blir dess vattenhållande förmåga större och ståndorten i allmänhet fuktigare. Innehåller den stora mängder block blir terrängen svårframkomlig och svår att skogsodla.
Moränen är den helt dominerande jordarten i Sverige, särskilt i skogsområdena, och täcker 75 % av landarealen. På nya jordartskartor från SGU indelas moränerna med nya benämningar (gamla inom parentes) i grusig morän (grusig–sandig), sandig morän (sandig–moig), siltig morän (moig) och moränlera. Sandig morän är den klart dominerande och utgör nästan 52 % av skogsmarken. Sammansättningen av kornstorlekar beror i hög grad av berggrunden som eroderats av inlandsisen så att sten- och blockhaltiga och sandiga moräner framför allt finns i urbergsområden, medan moränleror förekommer där berggrunden består av skiffrar och kalkstenar. Som synonym till jordarten morän används begreppet diamikton, som definieras som en jordart med osorterad kornstorlekssammansättning.
Skogsencyklopedin