framställning av pappersmassa och ren cellulosa, vilken används främst för tillverkning av olika cellulosaderivat. Råvara är fibrer från växtriket, numera från endera barrved eller lövved men tidigare och i dag (i vedfattiga länder) även från bomulls- och linnelump samt gräsarter såsom halm. Tillverkningsprocessen går ut på att frilägga fibrerna på endera mekanisk, kemisk eller halvkemisk väg.
/Nedanstående är uppgift ur SE 2000/
Tillverkningen av mekanisk massa är äldst och bygger på att granved slipas under vattenbegjutning. Massan, som erhålls i nära 100 % utbyte, kan användas utan blekning och vedförbrukningen är c:a 2,4 m3fub/ton. Massan är tämligen svag och härur framställt papper kallas för trähaltigt papper. Slipmetoden används numera allt mindre och har ersatts med termomekanisk massa (TMP) då veden först upphettas med ånga under tryck och därefter mals i raffinör. Om veden under tryckbehandlingen dessutom behandlas med kemikalier erhålls kemimekanisk massa (CTMP eller CMP) beroende på utbyte och graden av behandling med kemikalier.
Vid tillverkning av kemisk massa friläggs fibrerna genom att veden behandlas under tryck med kemikalier i ett utbyte kring 50 %. Ursprungligen användes en diskontinuerlig teknik med stående kokkärl. Senare har kontinuerlig kokning utvecklats, där vedflis och kemikalier matas in i toppen av kokaren och tvättad massa tas ut i botten. I dag används båda metoderna i ungefärligen samma omfattning. Vid tillverkning av kemisk massa är sulfatmetoden den i särklass vanligaste. Natriumföreningarna av hydroxid och sulfid används som kemikalier. Dessa är dyra och återvinns varvid natriumföreningar av olika slag används som s.k. make-upkemikalier (förr användes natriumsulfat för detta ändamål och därav namnet sulfatkokning). Alla vedslag kan användas. Barrved ger en mycket stark, oblekt produkt, s.k. kraftmassa. Sedan klordioxid började användas på 50-talet kan sulfatmassan blekas till hög ljushet och styrka och är därigenom styrkemässigt överlägsen blekt sulfitmassa. Vedförbrukningen är c:a 5,1 m3fub/ton för barrved och 4,1 m3fub/ton för lövved (se även massablekning). Sulfitmetoden används endast vid ett mindre antal fabriker. Koksyran består av magnesium- eller natriumbisulfit. Tidigare medförde metoden besvärliga miljöproblem, dock inte så i dag. Sulfitkokning fungerar på gran och splintved av tall samt vissa lövvedslag. Sulfitmassa är lätt blekbar. Vedförbrukningen är något lägre (gäller barrved) än vid sulfatkokning. Om en något annorlunda kemikalie används och kokningen av lövved avbryts på ett tidigt stadium erhålles halvkemisk NSSC-massa, varur man tillverkar ett styvt papper som främst används i det korrugerade skiktet i wellpapp. Vedförbrukningen är c:a 2,3 m3fub/ton lövved. Halvkemisk massa baserad på sulfat och barrved används som basskikt i liner, dvs. wellpappens planskikt.
Skogsencyklopedin