den värmeenergi som finns lagrad i marken. Kapaciteten att lagra och behålla värme varierar mellan olika jordarter. Sandjordar har vanligen hög värmeledningsförmåga om de inte är torra, dvs. värms lätt upp och kyls lätt av. I lerjordar (som inte är helt torra) är mineralpartiklarna isolerade från varandra av vattenfilm och har därför normalt sämre värmeledningsförmåga, dvs. de värms upp sakta och kyls av långsamt. Förmågan att lagra värme beror mycket på vattenhalten i jorden. Organogena jordar har en dålig värmeledningsförmåga och en god värmelagringsförmåga genom sin höga vattenhalt. Markvärme lagras in under dagar då luftens temperatur är högre än markens och då solinstrålningen är intensiv. Under nätter eller kalla dagar avges den lagrade värmen från oskyddad mark. Ett vegetationstäcke, ett buskskikt eller ett trädskikt blir här av största betydelse för att motverka lokal frost, uppfrysning och annat som kan försvåra planttillslaget i en föryngring. Jfr bergvärme, jordvärme.
Skogsencyklopedin