(1) skogsekonomisk term för (det teoretiska) kapitalvärdet för skogsbruk av en mark omedelbart efter beståndsavveckling, dvs. mark utan träd eller föryngring och som är kal. Det används (jämte markräntan) för att bedöma en investering i (en fiktivt) naken skogsmark betraktad som en produktionsresurs. I praktiken blir detta detsamma som kaptialvärdet, dvs. nuvärdet av samtliga intäkter och kostnader som kan förknippas med skogsproduktionen i all framtid. Markvärdet är alltså inte det pris man maximalt kan få vid försäljning av skogsmark. Det är sällan särskilt högt, utan varierar normalt mellan -3000 kr och +3000 kr vid kalkylräntor på 2,5–4,0 %. Om fröträd kvarlämnas efter beståndsavvecklingen justeras markvärdet med fröträdens rotvärde vid avverkningen diskonterat till tidpunkten för beståndsavveckling. Markvärdet används ofta vid s.k. omloppstidsberäkningar och vid jämförelser mellan olika skogsproduktionsprogram (t.ex. självföryngring kontra plantering eller en gallring kontra flera gallringar). Beräkning av högsta markvärde är en väg att teoretiskt söka det skötselprogram som ger högsta möjliga kapitalvärde. Detta värde utgörs av alla framtida utgifter och inkomster diskonterade till nutid. Detta kallas också den klassiska markränteläran. Vid beräkning av högsta markvärde ingår att fastställa optimal omloppstid. Oreducerat markvärde är markvärdet beräknat utan hänsyn till skogsbruksomkostnader. Oreducerat markvärde för skogsbruk bör inte benämnas väntemarkvärde. Jfr slutavverkningskalkyl, markräntelära, kapitalvärde, Faustmanns formel, drivningsnetto, skogsbruksomkostnadernas kapitalvärde, skogskapitalvärde.
– (2) inom fastighetstaxeringen term för värdet på den mark som ingår i fastighet med småhus, hyreshus eller industri.
Skogsencyklopedin