allmän betydelse av hushållning med mark och vatten för att markanvändning, t.ex. i form av växtodling, skogsbruk och rekreation, blir hållbar även på lång sikt. Konkret har detta inneburit åtgärder för att motverka jordpackning och försämrad struktur, att förebygga kemisk jordförstörelse p.g.a. näringsutlakning samt minska förekomsten av bl.a. tungmetaller i marken. Man försöker förebygga markförsurning genom internationella och nationella åtgärder för att minska nedfallet av försurande föroreningar, tillföra kalk eller aska samt genom anpassad skogsskötsel. Vidare försöker man förhindra vatten- och vinderosion (särskilt i utsatta områden på olika håll i världen) genom skyddsplanteringar och praktiska och administrativa åtgärder för att motverka avskogning och slitage på vegetationen. I svenskt skogsbruk har markvård traditionellt inneburit åtgärder för att erhålla en så hög virkesproduktion som möjligt, men där ett av de största markvårdsproblemen varit skogsbrukets egna metoder såsom markberedning, hyggesbränning, gallring och stora kalavverkningar i de fall de utförts utan åtskillnad. I modern skogsskötsel ingår markvård som en naturlig del, liksom naturvård och kulturminnesvård.
Skogsencyklopedin