egentligen avses en minskning av jordens syraneutraliserande förmåga (buffertförmågan). Genom vegetationens uppbyggnad av levande biomassa sker en biologisk försurning som är av tillfällig karaktär och försvinner när det organiska materialet återförs och bryts ned. Vid skörd permanentas försurningen. Nettotillförsel av sura ämnen (främst starka syror och andra föroreningar) från atmosfären innebär en permanent sänkning av jordens buffringsförmåga och leder till s.k. antropogen försurning. Markförsurning orsakas också av atmosfärisk deposition av försurande ämnen. Mängden svavelföreningar i luften ökar p.g.a. förbränning av kol och olja som innehåller svavel. När svaveldioxiden löses i molndroppar bildar den svavelsyra som förs till marken med regn. På kort sikt är nedfallet genom nederbörd inget större markförsurningsproblem för skogsmarken. Olika buffertprocesser i marken bromsar sänkningen av markens pH. På längre sikt kan lägre pH leda till att t.ex. aluminiumjoner frigörs, vilket skadar skogar. Markförsurningen innebär förlust av viktiga mineralnäringsämnen samt kan öka halten giftigt aluminium och andra skadliga metaller i avrinnande vatten och grundvatten. Markförsurningen utgör också ett hot mot diversiteten. På sikt anses markförsurningen kunna sänka skogens tillväxt.
Problemet med markförsurning har minskat betydligt på senare tid. Genom t.ex. minskad brunkolsanvändning, bättre förbränningsmetoder vid uppvärmning och i bilar, mindre svavelhalt i oljor, osv. har svavelnedfallet, som var allvarligt för 15–20 år, redan nu kommit under kontroll i de flesta delarna av landet med undantag för sydvästra Sverige, där nedfallet fortfarande är besvärande stort, c:a 30 kg svavel per år och hektar. Nedfallet är nu tillbaka på en nivå där det var för ungefär 100 år sedan.
Åtgärder mot markförsurning är främst luftvårdande åtgärder, men inom skogsbruket också begränsade biomassauttag, introduktion av lövträd samt återföring av aska från träbränslen samt kalkning. På ståndorter där markförsurning kan befaras bör man några gånger per år inspektera skogen för att upptäcka skador tidigt. De åtgärder man kan vidta är att röja och gallra ungskogar tidigt och aldrig låta bestånden bli så täta och kronorna så små, att träden får nedsatt livskraft – gäller särskilt tallungskogen, som har stort ljusbehov. Träd med starkt nedsatt vitalitet bör snarast avverkas och slutavverkningarna bör inriktas på de mest skadade bestånden. Läbälten av lövskog kan anläggas mot föryngringar i utsatta lägen, såsom höjder, brytningszoner och exponerade bryn. Inblandning av löv, helst björk, i bestånden (särskilt ungskogar) motverkar markförsurning. Kvävegödsling och helträdsutnyttjande är olämpligt. Kalkning och vitaliseringsgödsling kan vara ett alternativ, men endast efter samråd med expertis. Se även försurning, jordmånsbildning.
Skogsencyklopedin