märgborre, märgborrar

Bild för admin Written by admin On the
(Tomicus spp) ett släkte inom familjen barkborrar. I Sverige är två arter vanliga – större respektive mindre märgborren – vilka båda är svåra skadegörare på skog och virke. Skogsvårdslagen reglerar mängden yngelmaterial som får lämnas efter storm och avverkningar.Skyddsföreskrifter är utfärdade av Skogsstyrelsen.
Den mindre märgborren (Tomicus minor) är mest allmän i mellersta Sverige. Den ynglar vanligen under tunn bark, huvudsakligen i döda eller försvagade, stående eller liggande träd (eller grövre avverkningsrester). Mindre märgborren svärmar samtidigt som den större, dvs. tidigt på våren. Den gnager sig in i barken på samma sätt som större märgborren, men modergångarna görs måsvingeformat tvärs fiberriktningen med en gång på vardera sidan om ingångshålet. Mindre märgborren odlar blånadssvamp, som senare växer i gångarna och omgivande splintved och tjänar som larvföda. Detta förklarar också de ganska korta larvgångarna. Larverna förpuppar sig i splintveden, varifrån de nya insekterna lämnar virket genom flyghål. De nya baggarna ger sig upp i tallkronorna där de gnager ur märgen i års skotten. Baggarna övervintrar sedan nere i marken. Skadorna liknar den större märgborrens, men den mindre brukar inte uppträda fullt så talrikt. På timmer kan angreppen ge dyrbara skador eftersom blånad snabbt tränger djupt in i splintveden. Det gäller därför att få virket ur skogen utan dröjsmål.
Den större märgborren (Tomicus piniperda) är vanlig över hela Sverige och lever på tall, där den i första hand ynglar under den grövre barken på försvagade, döende eller liggande träd och virke. Träd fällda under föregående höst och fram till svärmningstiden angrips. Svärmningen börjar tidigt på våren då dagstemperaturen överstiger 12 °C – i södra Sverige redan i andra hälften av april. Honorna borrar sig omedelbart genom barken och anlägger en modergång, som börjar med en typisk böj och sedan följer fiberriktningen. Större delen av modergångens sidor är försedda med äggnischer. Larverna äter sig vinkelrät ut från modergången under barken och ett karakteristiskt gångsystem bildas. Redan i början av juli börjar de nya skalbaggarna lämna stammen genom flyghål i barken. De unga skalbaggarna flyger upp i de närmaste tallkronorna och borrar sig där in i de översta grenvarvens årsskott vars märg urholkas. Ofta faller dessa skott till marken. Skadorna nedsätter trädens tillväxt. Skalbaggarna övervintrar i barken vid stambasen på grövre träd eller på stubbar. I obarkat virke, som lämnas i skogen, kan större märgborren föröka sig och näringsgnag på omgivande skog leda till en temporärt nedsatt volymtillväxt.
Källa: Skogsencyklopedin, utgiven av Sveriges Skogsvårdsförbund (numera Föreningen Skogen), Stockholm år 2000. Redaktör: Michael Håkansson. På webbplatsen kan tillägg/korrigeringar förekomma.