metalliskt grundämne tillhörande mangangruppen, undergrupp 7 i det periodiska systemet. Mangan är det 12:e vanligaste grundämnet i jordskorpan (medräknat syre som är vanligast). Det är en ljust stålgrå till silvervit metall. I kompakt form anlöps mangan något i fuktig luft men angrips därefter endast långsamt. I finfördelad form oxideras det lätt och visar i allmänhet stor reaktivitet. I syror, även oxiderande sådana, sker lätt upplösning. Mineralet pyrolusit, brunsten (MnO2), är känt sedan antiken. Torbern Bergman och Carl Wilhelm Scheele visade att brunsten måste utgöra en oxid av en tidigare okänd metall, och 1774 lyckades Johan Gottlieb Gahn i Falun att genom reduktion av brunsten med kol erhålla denna metall. Gahn kallade den nya metallen magnesium, men efter framställningen av magnesium (Mg) ändrades dess namn till manganesium, manganium eller mangan. Medelhalten i jordskorpan är 950 g/ton. Medelvärdet i svenska skogsjordar ligger nära 540 g/ton. Mangan emanerar sannolikt från mafiska silikatmineral och accessoriska malmmineral i oxidform. I förhållande till medelhalten i den svenska berggrunden är jordarternas halt i C-horisonten något underrepresenterad.
Mangan är ett centralt mikronäringsämne av stor betydelse för fotosyntesen även om behovet är litet. Brist försvårar spjälkningen av vatten till väte och syrgas, vilket sänker hastigheten hos fotosyntesen. Tillgången på kolhydrater reduceras kraftigt, vilket ger en påtagligt minskad rottillväxt. Tillgängligheten i marken beror bl.a. på markens surhetsgrad (pH). Vid lägre pH än 5 är mangan relativt lättillgängligt för både växter och djur och föreligger då i överflöd. I kalkjordar där pH överstiger 7 är mangan bundet i svårlösliga föreningar och manganbrist, som visar sig som klorofylldefekter (kloroser) såsom ljusa mosaikmönster på unga blad, kan uppstå.
Skogsencyklopedin