luftens ånghalt eller ångtryck. (Termen humiditet bör inte användas för luftfuktighet, eftersom den företrädesvis används för marks eller områdes fuktighet.) Luften tillförs ånga genom avdunstningen från hav och land. Mängden vattenånga i luften är därför beroende av gasutbytet med den underliggande ytan och dess egenskaper, samt av den omblandning som sker i lufthavet. Luftfuktigheten har stor betydelse för avdunstningen från både växter, djur, mark och vatten, för dagg- och frostbildningen, för molnbildningen och svamp(mögel)bildningen. Den övre gränsen för hur mycket vattenånga en luftvolym kan innehålla beror på luftens temperatur. Varm luft kan innehålla större mängd vattenånga än kall. En luftmassa som innehåller maximal mängd vattenånga sägs vara mättad (av vattenånga). Absolut luftfuktighet är mängden (massan) vattenånga per volymenhet luft. Specifik fuktighet är kvoten mellan vattenångans massa och den fuktiga luftens (dvs. samtliga gaser i luften) massa. Relativ luftfuktighet eller relativ ånghalt är kvoten mellan rådande ånghalt och ånghalten vid mättnad och den vanligast använda enheten för luftfuktighet. Den relativa luftfuktigheten är ungefär densamma som kvoten mellan rådande ångtryck och ångtrycket vid mättnad. Den relativa luftfuktigheten anges vanligen i procent och innebär alltså att luft med viss relativ fuktighet innehåller olika mängd vattenånga vid olika temperaturer. Sålunda innebär 50 % luftfuktighet 1,9 gram vattenånga/kg luft vid 0 °C men 13,6 gram vattenånga per kg luft vid 30 °C. Luftens fuktighet kan också anges som ett ångtryck (se även ångtrycksdeficit). Ibland förekommer storheterna daggpunkt eller daggpunktstemperatur. Vid virkestorkning används begreppet våttemperatur.
Skogsencyklopedin