vegetationsmosaik med öppna ytor bevuxna av örter och gräs omväxlande med lövträd och lövbuskar, enstaka eller i dungar. Löväng är inte en direkt synonym till änge och slåtteräng eftersom löväng avser en mark med mer träd och buskar än ”originalbegreppen” änge och slåtteräng. Lövängen var förr ett vanligt inslag i kulturlandskapet. I lövängarna skördade man kreatursfoder (löv och hö) och under vissa tider på året fick kreaturen beta av gräset på området. Genom den speciella skötseln kom floran att utvecklas på ett säreget sätt med stor artvariation och ymnighet. Då lövängsbruket så gott som helt har upphört kan denna speciella biotop endast bevaras genom aktiv hävd av utvalda lövängar, annars växer de igen till lundar, lövskogar eller granskogar. Särskilt kända är de orkidérika lövängarna på Öland och Gotland, vilka som andra lövängar i södra halvan av Sverige var av typen hårdvallsäng. I Norrland var sidvallsängarna, eller raningarna, längs älvarna av mycket stor betydelse. Se kulturmiljövård, biodiversitet.
Skogsencyklopedin