jordskorpans höjning efter nedtryckningen under den senaste inlandsisen i främst Skandinavien och Kanada. Landhöjningen mäts i förhållande till havsnivån, vilken dock inte är stabil (smältande glaciärer tillför så mycket vatten att havsytan stiger med i genomsnitt drygt 1 mm/år, mer i norr än i söder (där t.o.m. en viss landsänkning sker). Detta oaktat är den största landhöjningen i dag drygt 9 mm/år (Västerbottens kustland). Tar man med höjningen av havsytan är den verkliga landhöjningen 10–11 mm/år i samma område. Sedan istiden har landhöjningen varit maximalt nästan 300 m vid Ångermanlands kust (jfr högsta kustlinjen). Men landet höjde sig även under själva isavsmältningen, troligen runt 500 m, varför den sammanlagda höjningen kan vara uppemot 800 m.
P.g.a. landhöjningen har människans verksamhet i kustområdena påverkats. Beroendet av närheten till havet har t.ex. gjort att bosättningar successivt fått flyttas. Därför finner man i dag stenåldersboplatser högre upp i terrängen än bronsåldersboplatser, som ligger högre än järnåldersboplatser etc. På vikingatiden var Mälaren en havsvik som, när den under medeltiden avsnördes till en skyddad insjö med förbindelse med havet, gjorde Stockholm till en så strategisk plats att platsen senare blev huvudstad i det framväxande riket som kom att kallas Sverige. Den kraftiga höjningen leder till att jordskorpan töjer sig och enligt vissa teorier är detta orsaken till de jordbävningar som förekommer i Norrland.
Skogsencyklopedin